Filosofias första blogg

Shiva Shakti Total Dance PowWow

2009-01-21T13:52:00.000-08:00

Publicerad: 2008-03-17 15:22

I fredags var jag på ännu en givande dansupplevelse: Shiva Shakti Total Dance PowWow, temat var evolution och vi guidades att gestalta de olika skeendena i livets utveckling. Det kändes väldigt frigörande, lekfullt och ohämmat.

Vi skulle dansa dels vår kvinnliga och dels vår manliga energi, jag har funderat lite över det så här efteråt, vad i min energi som jag uppfattar som manligt respektive kvinnligt.

Min manliga energi är mycket som en hund tror jag: Utåtriktad, sällskaplig, lekfull och tillgiven. Det är en mycket kreativ, nyfiken, pådrivande och uppvaktande energi i mig som gärna ger dig dess totala uppmärksamhet.

Min kvinnliga energi är mer som en katt, som ligger och spinner i solskenet och njuter av sitt eget sällskap, men även om den sidan är mer inåtvänd och oberoende, så söker den också ibland kontakt, men mer sinnligt, likt en katt som stryker sig mot dina ben och vill bli smekt eller hoppar upp och lägger sig ovanpå boken som du just ska läsa.

Människans aggressivitet och revirtänkande förknippas ju ofta med det manliga men jag tror den går att hitta i både hunden och katten, fast den visar sig på lite olika sätt. Hunden har en vaktande beskyddarinstinkt och kan både morra, skälla och även gå till anfall i sällsynta fall om dess flock är hotad. Katten fräser, visar klorna och rivs och värnar mer om sin egen rätt att lämnas ifred.

När den manliga och den kvinnliga energin samverkar och är i balans mår jag som bäst. Jag tror båda dessa energier behöver lika stort utrymme i mitt liv.

Mental magsjuka

2009-01-21T13:49:00.000-08:00

Publicerad: 2008-03-06 10:27

Ibland får man ta en massa skit från andra.
Ofta sväljer vi sådant, trots att vi känner oss orättvist behandlade.

Vi gör det kanske för att slippa fastna i långa meningslösa gräl, ibland gör vi det kanske av rädsla för att stöta oss med någon som vi känner oss beroende av.

Sväljer man något helt är det risk att det kommer upp igen.
Vi återvänder ofta då, precis som hundarna, till spyorna.

Vi tuggar om och sväljer på nytt.
Det kommer upp igen och igen.

Vi tuggar, tuggar och sväljer.

Vissa saker går inte att smälta, de vägrar att passera genom systemet.
Det visar sig att vi sväljer skit.
Andras skit.

Varför ska vi svälja något som inte ger oss den minsta näring?

Det kan vara giftiga ord och oföretter som enbart är till för att skada oss och göra oss osäkra på oss själva.

Varför inte spotta ut skiten?
Eller ännu hellre, vägra att överhuvudtaget ta in det i din mun.

Du behöver inte låta dig påverkas av andras dåliga dagar eller dåliga självförtroende.

Ta emot när du erbjuds något gott och be dem som bara ska skita använda bekvämlighetsinrättningen.

Vintergäckande

2009-01-21T13:46:00.000-08:00

Publicerad: 2008-02-29 14:04

Vad märkligt det kändes i morse, att på nytt kliva ut i ett snöklätt vinterlandskap. Häromdagen såg jag en fjärilslarv på den asfalterade gångbanan och blommande snödroppar och vintergäck i rabatterna. De gäckar vintern de där härliga små gula solarna.

Solen värmer idag och frestade mig att ta ut en av trädgårdsstolarna och sätta mig en stund. Jag blundade och vände ansiktet mot solen och njöt av det ständigt pulserande vackra ljusspelet av färger som spelas upp innanför mina ögonlock. Påminner mig om kalejdoskopet jag hade som barn.

Jag njuter av fågelsången och porlandet av snön som smälter i solskenet. Jag glipar en liten aning på ena ögonlocket, och ljuset flödar in och bildar en fantastisk prisma av färger och jag leker så med färgerna och ljuset en stund, tills det börjar bli för kallt om rumpan att sitta ute.

Nu sitter jag här med en värmande dator över låren och återger en upplevelse av nuet, som är förbi och har ersatts med ett annat nu. Livet är allt bra vackert, när man tar sig tid att njuta av det!

Samsara Love party

2009-01-21T13:43:00.000-08:00

Publicerad: 2008-02-23 16:53

Fortfarande med en euforisk känsla efter gårdagens dansbegivenhet vill jag delge er den klart mest givande danstillställning jag haft förmånen att uppleva.

För några veckor sedan satt jag och åt frukost tillsammans med en väninna. Vi hade varit ute kvällen innan och tyckte att musiken som spelades inte var i vår smak och alldeles för hög och man kände sig rätt malplacerad och uttittad på dansgolvet.

Vi önskade oss en annan typ av miljö som mer skulle befrämja möten mellan människor. Där alla kunde dansa med alla oavsett ålder och kön, bara för att man blir glad av att röra på sig till musik. Där det skulle finnas plats att sitta och prata och ha trevligt tillsammans.

Önskan gick i uppfyllelse igår kväll. Tyvärr blev min väninna sjuk, men jag lät mig inte stoppas utan gick dit själv.

Efter att ha hängt av mig kappan i garderoben möttes jag av tre jättetrevliga tjejer som tjänstgjorde som kramvärdar. Efter tre innerliga och varma kramar var osäkerheten av att vara ute ”själv” i Stockholmsnatten som bortblåst.

En trappa ner väntade arrangören för kvällen, jOjo Norell som jag fick en liten pratstund med, och som gav mig i uppgift att skriva en hälsning på ett rött pappershjärta som sedan las i en skål bland övriga gästers hälsningar och som var och en skulle få med sig när man gick hem efter kvällens slut.

I behaglig belysning och mysig stämning, med Norah Jones ljuva stämma i högtalarna, kunde man slå sig ner i en mysig hörna och få tillfälle att bekanta sig med övriga gäster eller gå och ta sig något stärkande ur baren.

När jag såg att en del var helt barfota gick jag och hängde in mina långa stövlar i garderoben, eftersom det brukar bli så varmt att dansa i stövlar. Jag kände mig väldigt befriad och hemma i denna gemytliga atmosfär fylld med leende pratvänliga människor.

Efter en timme började heartdance ledd av Peter Elmberg. Heartdance är något jag är bekant med sen tidigare från min kör och som jag upplever öppnar hjärtat för att se varandras innersta gudomliga väsen. Med hjälp av en gitarr ledde Peter ut dessa enkla sånger som vi sjöng och dansade med växande samhörighet och glädje över att finnas till.

När sedan den vanliga dansen började en timme senare, dansade alla av hjärtats lust precis som de kände för utan att någon behövde känna sig bedömd eller utanför.

Klockan ett lämnade jag dansen genomsvettig och härligt berikad av nya möten och upplevelser.
Tycker ni om att dansa men är trötta på den ytliga köttmarknad som de vanliga danshaken kan liknas vid så varför inte prova något nytt och kom till Samsara danceclub.

Möjliggör möte

2009-01-21T13:40:00.000-08:00

Publicerad: 2008-01-16 20:10

För att verkligen se en annan människa behöver man få in rätt kanal.
För att verkligen höra en annan människa behöver man ratta in rätt frekvens.
För att verkligen känna en annan människa behöver man mötas på samma våglängd.

Ibland sker det ögonblickligen, ibland tar det lång tid, ibland händer det inte alls.

Den bild man får av mig när man läser vad jag skriver här kanske inte alls överensstämmer med den bild man får när man träffar mig i verkligheten.

När jag skriver här anpassar jag mig inte till någon speciell mottagare. Här bara är jag öppen för vad jag vill säga till mig själv. Här möter jag och synliggör min egen insida.

Vissa kanske inte alls känner igen mig i det de läser och det kan bero på att det är min utsida de har mött.

Många har hört av sig och känt igen sig själva i mina texter.
Kanske det vi bär inom oss, innerst inne, det vi tror ingen annan tänker och känner, är det som gör oss mest lika?

Jag är minsann inget helgon. Jag är inte så jävla unik.

Jag Är en av många. Jag Är en människa. Jag Är en annan Du.

Vi Är Kärlek!

Självmord

2009-01-21T13:38:00.000-08:00

Publicerad: 2008-01-12 18:17

Idag har jag funderat lite över vad jag känner inför att avsluta livet själv om livet bara innebär outhärdlig smärta....

Min äldsta son presenterade en teori om hur vi själva väljer våra liv, som man väljer karaktär i ett rollspel på datorn ungefär.

Jag tycker tanken är rätt intressant och om jordelivet är typ underhållning ur evighetsperspektiv, så är det inte konstigare att välja ett liv trots att det innebär smärta och sjukdom, än det är att välja ett drama istället för en komedi ur filmhyllan.

Ur jordperspektiv kan det förstås vara svårt att förstå varför man skulle välja att uppleva smärta och sorg, istället för att bara ha roligt, men oftast är det de som går igenom svårigheter som växer, lär sig och snabbare kommer till insikt om vad som egentligen är viktigt.

Att avsluta sitt liv innan det är färdigupplevt skulle i så fall vara som att stänga av filmen innan den är slut. Oftast är det ju i slutet av en film som själva insikterna görs och själva meningen avslöjas, så att stänga av innan det är slut är inget jag rekommenderar. Det brukar finnas en vändpunkt och när det gäller livet tror jag att vi kan påverka mycket själva när den ska komma.

Någon oförlåtlig synd tror jag däremot inte att det är att ta sitt eget liv, orkar man inte se hur livet slutar så har jag full respekt för ett sådant beslut.

Frihet

2009-01-21T13:35:00.000-08:00

Publicerad: 2008-01-09 23:00

Någon frågade mig idag varför det är så viktigt för mig att träffa nya människor.
För mig har det blivit en självklarhet. Varje nytt möte vare sig det är med en helt ny bekantskap eller en gammal, är en fantastisk möjlighet!

Vi finns till för varandra. Att tidvis dra sig undan och vara för sig själv är också oerhört viktigt för mig.

Tidigare har jag liksom de flesta andra längtat efter en verkligt nära relation till en partner, men den längtan finns inte hos mig längre. Jag nedvärderar inte den typen av förhållanden men jag har insett att det inte passar mitt sätt att leva, åtminstone inte som mitt liv ser ut idag.

Jag är en frihetsälskande själ, som likt näktergalen i sagan slutar att sjunga om jag blir berövad min frihet. Nu protesterar säkert en del som anser att ett förhållande inte alls behöver innebära att man känner sig låst och att jag har känslomässiga problem om jag gör det.

Ja, ni får tro vad ni vill! Jag föredrar ändå att flyga fritt i parken utanför och sätta mig på någon gren och sjunga. Fast för det mesta har jag förstås fullt upp att samla mat och flyga till boet för att mata mina ungar…

Människor är olika helt enkelt. Rent biologiskt tror jag att vi påverkas av hormoner och instinkter att hålla fast vid varandra för att vår avkomma ska överleva. Instinkten att försäkra mina barns överlevnad är fortfarande stor men i övrigt styrs jag inte lika mycket biologiskt längre.

Gott nytt år!

2009-01-21T13:29:00.000-08:00

Publicerad: 2008-01-02 18:31

Ett nytt År!
För mig startade det i magins tecken.

Vi var tio personer som samlades hos min kompis Lena på Månkällan.
Med vackra kort och brev som vi själva skapade, tydliggjorde vi för oss själva och de krafter vi väljer att tro på, vad vi uppskattar hos oss själva, vilka destruktiva beteenden vi vill lämna bakom oss och vad vi önskar inför det nya året.

Att göra något konkret och inte bara låta det bli flyktiga tankar, var en positiv upplevelse för mig. Att föra in lite magi i vardagen är något jag rekommenderar. Jag är inte den person som känner att jag behöver ritualer och ceremonier i vanliga fall, men det gjordes på ett så lekfullt, lustfyllt sätt som passade min personlighet.

Det nya året har redan gett mig så många berikande nya möten med både gamla och nya kontakter så jag känner mig så oändligt tacksam!

Ett nytt år fyllt av oändliga möjligheter har tagit sin början!

Ansikten

2009-01-21T13:25:00.000-08:00

Publicerad: 2007-11-28 11:45

Efter ett kort gästspel på ”facebook” har jag nu inaktiverat mitt konto. ”facebook” betyder ju ”ansiktebok” , men det är nog avsaknaden av mina vänners verkliga ansikten, som gör att kontakten via ”facebook” känns torftig.

Jag har även raderat messenger från min dator av samma anledning.

Eftersom de flesta av mina vänner bor på många mils avstånd, vore detta sätt att hålla kontakten något jag skulle välkomna, men jag känner att det inte passar mig.

Det fantastiska med de vänner jag lärt känna genom åren är, att hur sällan vi än ses, känns det som om ingen tid har förflutit när vi väl träffas. Mötena med mina verkliga vänner känns nära och omedelbara även när det har gått flera år. Tiden skiljer oss inte åt.

I söndags träffade jag flera nära, kära vänner. En av dem sa att nutidsmänniskans by är dess telefonbok. Våra nära relationer är idag utspridda över hela landet, kanske hela världen. Världen har blivit mindre med hjälp av goda kommunikationer men samtidigt har vi kommit längre ifrån varandra rent fysiskt.
Vi fantiserade smått om hur fantastiskt roligt det skulle vara om alla i ens telefonbok fanns samlade i en och samma by!

En annan vän jag träffade funderade på att göra någon form av turné för att resa runt och träffa sina vänner och hade även en idé om att anordna ”kickoff” tillsammans med vänner. Den tredje vännen jag hann träffa, denna välsignade söndag, hade en vision om ett annat sätt att leva i byform där man hjälptes åt att ta hand om barnen, så att alla även kunde få egen tid att göra andra saker.

En dröm jag själv har är att starta någon form av kollektivboende, retreat, mötesplats för familjer med barn med autismspektrumstörningar. Jag vet att sådana familjer kan bli mer isolerade än andra, eftersom det krävs en accepterande och ibland anpassad omgivning för att dessa barn ska må bra.

Alla dessa samtal med vänner ovetandes av varandra handlade om att komma närmare varandra. Visst öppnar Internet upp möjligheter, men det kan aldrig ersätta mänskliga möten, när vi träffas ansikte mot ansikte.

I varandras ansikten kan vi finna mycket glädje och frid. Vi finner inte levande ansikten på ”facebook”, men om vi stänger av datorn och tar en promenad öppnas vi för möjliga möten. Jag tror på möjligheten!

Autism och ensamhetsfobier

2009-01-21T13:22:00.000-08:00

Publicerad: 2007-11-18 16:10

Min nioåriga son med autism kan periodvis reagera rent panikartat på att bli lämnad ensam i ett rum. Han gallskriker att han inte vill vara ensam. För ett par år sedan blev jag tipsad av en annan förälder som varit i kontakt med psykolog tillsammans med sitt barn i samma ärende.

Psykologen hade ritat en streckgubbe med en tankebubbla innehållande rädsla. Hon hade förklarat att rädslan bara var en tanke som liksom ett moln kunde flyga iväg och försvinna lika fort som det kommit.

Jag provade teckningen med förklaringen på mitt barn och den gjorde honom nöjd en tid. Svårigheterna har dock inte försvunnit och igår kunde han sätta ord på hur det kändes när han blev lämnad ensam i rummet.

Han beskrev det som om det var hundratals onda varelser som försökte suga ut själen ur kroppen på honom. Han förstod att det bara var en tanke men blev ändå skräckslagen.

Att skrämma upp och oroa sig själv genom negativa tankar gör de flesta nog ibland. Tack vare hans beskrivning av sin känsla kom jag på en passande strategi för honom att bemöta rädslan.

Eftersom min son är välbekant med Harry Potter påminde jag honom om en besvärjelse att använda vid denna typ av tankeangrepp.

I Harry Potters trollkarlsvärld finns en varelse som kallas boggart, den antar formen av det som den som möter den fruktar allra mest.

Formeln man ska använda emot den är ”Riddikulus” samtidigt som man föreställer sig det man fruktar på ett skrattretande sätt.

Som exempel föreställde sig trollkarlseleven Ron den läskiga jättespindeln på rullskridskor vilket lockade till det skratt som fick boggarten att gå upp i rök.

Att använda sig av lite ”magi” och förvandla rädsla till skratt är något jag vill rekommendera!

Mosse och Totoro

2009-01-21T13:19:00.000-08:00

Publicerad: 2007-10-27 17:10

Åh vad jag älskar mossa! Nu när löven fallit till marken och färgskalan i skogen mest är jordfärger lyser mossan emot mig närmast självlysande. Ett lätt duggregn faller under min promenad och jag förundras över mossans intensiva, själfyllda, förtrollande färg.

Ibland skymtar jag även små lysande röda färgklickar, när jag passerar en och annan nyponbuske, som förutom nyponen nu är helt kal. Så vacker och klar är den röda färgen.

Som barn hittade jag mellan stenarna vid ett vattendrag i Norge en mossa som på grund av sin växtplats formats till en boll. I min värld blev den lika levande som ett litet djur som krupit ihop mellan stenarna.

Jag plockade varsamt upp den och placerade den i en plastmugg. Han fick heta Mosse och blev min vän, mitt lilla husdjur som jag gav vatten och rörde vid försiktigt. Luktade på och strök mot min kind. Han följde mig under hela semesterresan och fick sedan flytta in i mitt rum.

Till slut glömdes han dock bort bakom gardinen, han torkade och dog.

Igår såg jag och barnen den japanska animerade filmen ”Min granne Totoro” av Miyazakis. Vi har tidigare sett den Oscarsbelönade ”Spirited away” och även ”Det levande slottet”. De här filmerna är fullkomligt magiska. Det som återkommer i filmerna är att allting har en själ. Totoro är trädets själ och figurerna liknar Tove Janssons Mumintroll.

Japanerna älskar Mumintrollen och den tecknade versionen av Tove Janssons figurer är gjord i Japan, så det kan mycket väl ha varit en inspirationskälla för honom.

Miyazakis kan konsten att återskapa en slags atmosfär som jag känner igen från min barndomsvärld där gränser mellan fantasi och verklighet flöt samman på ett helt naturligt sätt. Han använder sig skickligt av tystnaden. De flesta andra tecknade barnfilmer går i ett rasande tempo och med en ständig ljudmatta. Jag tror det är tystnaden och pauseringen som gör att jag känner mig så hemma, det är så vilsamt.

Tonåring och Asperger

2009-01-21T13:16:00.000-08:00

Publicerad: 2007-10-14 20:21

Tonårstiden är en jobbig tid för de flesta. Har man Aspergers syndrom kan det kännas ännu mer komplicerat. Har man i vanliga fall svårigheter med socialt samspel och svårigheter med att uppfatta kroppsspråk och andra outtalade signaler så ökar svårighetsgraden drastiskt när man blir tonåring.

Helt plötsligt börjar klasskamraterna uppträda på ett helt annat sätt än tidigare. Även lärarnas attityder förändras, sådant som tidigare inneburit ett mer lekfullt lärande, förvandlas till blodigt allvar. Det ställs mer uttalade krav på vad man måste klara för att uppnå målen.

Tonåringarna är så upptagna av den stora kroppsliga förändring de själva genomgår och hur de uppfattas av varandra att det för lärarna säkert är nödvändigt att vara lite hårdare mot eleverna för att skapa någon form av arbetsro i klassrummet.

Det här är sånt som kan skapa oro och stress hos alla tonåringar, har man Aspergers syndrom kan det leda till magkatarr. De senaste veckorna har inneburit mycket mailkontakt med min sons lärare eftersom han uppvisar sådana symptom. Han kommer hem och har absolut ingen aning om vad som sagts på lektionerna angående läxor och prov.

Han har inte förmåga att strukturera och planera arbetet på egen hand. Jag får försöka hjälpa honom så mycket jag kan här hemma, men då gäller det förstås att jag blir informerad fortlöpande av alla berörda lärare.

För att avdramatisera och minska oron hos min son, försöker jag förklara lärarnas situation när klassrummet plötsligt förvandlas till en kacklande hönsgård. Vad som händer i kroppen på tonåringar och hur man påverkas av alla hormoner. Hur fruktansvärt trött man kan bli av att växa så mycket och så fort.

Jag säger åt min son att han kan låtsas att han är ute på en djungelexpedition för att studera apors beteende. Han kan närma sig flocken bara genom att sitta med och betrakta vad som sker. Tonåringar påminner rätt mycket om tjattrande apor. Man måste inte aktivt delta i denna cirkus för att bli accepterad av flocken.

Befriad från lidande

2009-01-21T13:13:00.000-08:00

Publicerad: 2007-10-03 17:00

Idag har jag varit på en läkarundersökning som jag känt oro och obehag inför. Redan nedtyngd av en massa andra negativa tankar, dålig nattsömn och spänningshuvudvärk satte jag mig ner i väntrummet.

Jag tog upp en ny bok jag köpt som heter: Lev livet fullt ut. Boken påminner mig om något jag länge vetat i mitt innersta: Jag är inte intellektet. Det är så oerhört lätt att fastna i tankarna och identifiera sig med dem, men det är när jag kan upphöra att tänka på sådant som har hänt eller på sådant som ska hända som jag kan uppleva inre frid.

Att bara vara i nuet. Använda mina sinnen för att bara uppleva stunden som är just Nu. Jag gick in i undersökningsrummet med ett leende på läpparna, lyssnade till sköterskornas röster, kände den mjuka kudden bara upplevde nuet. Det gjorde ont stundtals men det var ingen långvarig smärta.

Sedan gick jag ut och upplevde allt det vackra omkring mig: Alla underbara färger i hösten, fyrisåns brusande vatten, fåglarna och människorna omkring mig. Jag var lyckligt befriad från mina tankar och kunde leva igen! Uppleva! Jag känner en enorm glädje och tacksamhet till livet som befriar mig från onödigt lidande. Ett lidande jag själv skapat med mitt intellekt.

Bestående relationer

2009-01-21T13:10:00.000-08:00

Publicerad: 2007-10-01 08:24

För att kärleken i en relation ska kunna bestå tror jag att man måste kunna se ljuset i sig själv och i sin partner. Se ljuset trots allt mörker och bekräfta det. Vi bär alla på mörker inom oss. Vi människor kan hata varandra så mycket att vi tar varandras liv eller plågar varandra på olika sätt. Innerst inne tror jag att vi alla är ljus och kärlek, men mörkret har en tendens att ofta överskugga ljuset.

För att en relation ska vara uppbyggande och inte nedbrytande tror jag att vi måste ha förmåga att se ljuset och kärleken hos vår partner och bekräfta det. På så vis tror jag att ljuset kan övervinna mörkret och kärleken bestå. När det gäller mörkret så tror jag de allra flesta är medvetna om att det finns där och när vi bekräftar de mörka sidorna hos varandra upplever jag att de mörka sidorna blir starkare.

Vi får acceptera att det mörka finns inom oss men vi behöver inte välja att bekräfta det. Ibland blir mörkret inom mig så stort så att jag väljer att dra mig undan för att hitta tillbaka till ljuset och kärleken inom mig igen.

Så länge jag inte känner att jag kan tillföra en annan människa något gott vill jag, om jag fortfarande har förmåga att styra mina handlingar, undvika att skada andra människor. På avstånd kan jag enkelt plocka fram minnen av när jag sett ljuset och kärleken hos min partner och övertyga mig själv om att det trots allt finns där.

Om jag inte kan se ljuset och kärleken inom mig själv i min ensamhet, väljer jag att umgås med vänner som jag vet har förmåga att locka fram mina ljusa sidor.

Sorg

2009-01-21T13:06:00.000-08:00

Publicerad: 2007-09-30 15:58

Att släppa taget om någonting som inte fungerar kan kännas befriande. Att sluta kämpa, att sluta försöka och att bara vara, kan kännas vilsamt.

När man släpper taget om en relation och tillåter relationen att förändras kan det ofta leda till att relationen utvecklas i en positiv riktning. Risken finns dock att relationen helt dör.

Döden kan vara lång och plågsam eller smärtfri och enkel. Sorgen och smärtan som följer efter en relations död kan naturligtvis också se olika ut.

När en person dör är man sällan delaktig i att den personens liv har tagit slut. Det är inte mitt fel att en älskad människa dör. Det kan göra sorgen mer okomplicerad.

När en relation dör är det delvis mitt eget fel. Jag räckte inte till, jag misslyckades, jag har gjort en annan människa besviken. Den sorgen innebär inte bara förlusten av en älskad människa, den innebär också att man själv känner sig otillräcklig och misslyckad som person.

Har man tur får man förlåtelse och förståelse från den man gjort besviken och ledsen och då hjälper man varandra att läka fortare. Många har inte den turen, de får försöka hitta förlåtelse och förståelse inom sig själva. De såren tar längre tid att läka.

Idag sörjer jag en älskad vän.

Mammografi

2009-01-21T13:01:00.000-08:00

Publicerad: 2007-09-27 14:01

I tisdags var jag på mammografi. Apparaten som användes för att klämma ihop brösten kändes väldigt omodern, som ett forntida tortyrredskap. Märkligt att man inte kommit på bättre lösningar som är mindre smärtfyllda.

Jag antar att de flesta som jobbar med att konstruera maskiner är män. Det behövs nog fler kvinnor i den branschen som vet hur det känns att fastna med brösten i en mangel.

På vägen till undersökningen fick jag tankar som verkligen förvånade mig. Jag kände mig redo att få bröstcancer! Är det något jag har varit rädd och orolig för tidigare så är det just det. Min önskan är naturligtvis att förbli frisk och stark men det kändes rätt befriande att känna att det inte längre är så viktigt hur kroppen ser ut.

Jag älskar verkligen mina bröst och det vore hemskt sorgligt att behöva skiljas från dem, men de känns inte längre viktiga för min existens och min identitet. Jag Är i hösten. Döende. En del av naturen som dör. Det känns vilsamt. Jag tillåts gå i ide ett tag. Självklart inte på alla plan, hösten är på många sätt den mest hektiska tiden.

Det som får vila är det som är jag. Jaget får bara vara, utan ifrågasättande. I fred. Vila i Frid. En slags död som förhoppningsvis förbereder mig för nytt liv.

Elakheter

2009-01-21T11:56:00.000-08:00

Publicerad: 2007-08-27 13:51

Ibland säger jag saker som kan uppfattas som väldigt elaka, spydiga, hånfulla och sårande.
Det är aldrig några ”överlagda mord” utan bör dömas som ”dråp”. De elaka kommentarerna smiter förbi de spärrvakter som annars filtrerar mitt tal.

Min teori är att det ibland sker någon slags överbelastning när vi drabbas av vissa känslor. När vi blir ledsna, arga, besvikna och känner oss orättvist behandlade, så tar tankarna en genväg. Tankarna formas till ord, som ofta är osammanhängande och ologiska. Orden far ut som projektiler och träffar sitt byte som svarar på samma sätt. Genvägen där man inte låter sina tankar synas av kärleken, förståelsen och medkänslan, ser jag som ett misslyckande i kommunikation.

Hur lyckas man då med att inte uppröras av sina känslor? Är det möjligt? Måste man bli en munk eller nunna och avstå från nära relationer för att behålla sitt lugn? Det har onekligen ett samband. Att vara nära någon innebär en större sårbarhet. Att backa och lämna varandra ifred till eftertanke är ibland nödvändigt. En granskning av det inträffade kan göras i efterhand då Kärleken, förståelsen och medkänslan är närvarande på ett mer aktivt sätt.

I min önskevärld skulle naturligtvis inte denna mänskliga brist existera men det gör den trots allt, det är så de allra flesta människor fungerar enligt min erfarenhet. Att acceptera det tror jag är den enda vägen till förändring.

En strof ur Tomas Andersson Wis låt: ”Tommy och hans mamma” poppar upp i mitt huvud:

”En sak har jag lärt mig
Livet är inte ute efter mig
Och en sak har jag fattat äntligen
Livet vill mig inget ont
Och det jag inte kan förändra
Det kan jag acceptera
Och det jag kan acceptera
Det är redan förändrat”

Återhämtning

2009-01-21T11:52:00.000-08:00

Publicerad: 2007-08-25 11:17

Desirée skrev i en kommentar till mig att vi mammor är utrustade med en ”orkagen” och så är det nog. När det gäller barnen orkar vi nästan hur mycket som helst. Vi har en kärlek som kan förflytta berg. Det är nödvändigt att ta vara på de andningshål som erbjuds, så att den livsnödvändiga tiden för återhämtning och reflektion får utrymme i ens liv.

Om vi fyller den tid som är avsedd för vila med en massa nya ”måsten” säger kroppen till slut ifrån. Vi blir helt enkelt sjuka. Om helgen och semestern är lika fulltecknad som vardagen mår vi till slut inte bra. När jag får tillfälle att slappna av kan jag ofta känna mig lite sjuk. Kanske är det kroppens sätt att varna? -Du får inte ta på dig mer uppgifter, nu håller du dig lugn!

Lyssnar jag till varningarna och vilar, känner jag mig snart pigg igen, nonchalerar jag min kropps signaler blir jag kanske sjuk och tvingas stanna hemma i sängen.

Det är jättevanligt att man blir sjuk just på helgen och semestern eller hur? Vi orkar oftast det vi ”måste” orka. Om balansen mellan arbete, återhämtning och reflektion inte finns, tror jag att vi kan behöva kliva ur ekorrhjulet helt under en längre period. Det finns för det mesta andra som kan utföra vårt arbete istället, vi är sällan så oersättliga som vi tror. Vi måste inte alltid orka. Jorden fortsätter att snurra trots att jag sätter mig ner en stund.

Livets mirakel

2009-01-21T11:48:00.000-08:00

Publicerad: 2007-08-22 15:26

Det är så mycket vi tar för givet. Först när någonting upphör att fungera lägger vi märke till det. Då kan vi klaga över hur hela världen är emot oss.

Igår morse när jag följde min minsting till skolan upptäckte jag att det i vägkanten växte en stor kraftig solros. Förmodligen hade en fågel tappat ett frö som fallit i ”god jord” och blivit livskraftigt.

Tänk om vi besökte planeten jorden för fösta gången som vuxna. Tänk om vår guide vid Tellusbesöket bad oss stoppa ner ett frö i jorden och vattna det. Vem av oss skulle tro på att detta lilla frö kunde utvecklas till en jättelik blomma? Hur många skulle tro att allt bara var ett sjukt skämt?

De som ändå följde guidens instruktion skulle kanske lite irriterat fråga vad det skulle vara bra för. - Det händer ju ingenting. Vem skulle ha tålamod att vänta för att beskåda det fantastiska underverket? Skulle de som återvände till planeten efter några veckor tro på att den jättelika solrosen verkligen kommit ur det pyttelilla fröet de lagt i jorden? Kanske skulle besökarna bara tro att det hela var en bluff.

Ofta vill vi nog se snabba resultat för att våga tro att någonting fungerar. Min erfarenhet är att Livet definitivt är för oss! Tur är att vi kommer till jorden som barn. Med ett barns öppna sinne utan begränsningar för vad som är möjligt.

Konstigt att vi med barnets erfarenhet av hur blomman kan växa ur ett frö, plötsligt får svårt att tro på mirakel. Vad är det egentligen som händer med oss som gör att vi blir så skeptiska? Jag tror att Livet är för oss, men att vi ofta har oss själva emot oss….

Försvarstal

2009-01-21T11:42:00.000-08:00

Publicerad: 2007-08-18 22:30

Jag har tidigare betraktat mig som en mycket social person. Jag har ett stort människointresse och känner kärlek till mänskligheten. Jag har insett att min sociala begåvning har en stor begränsning. Jag har nämligen den irriterande ovanan att försvara människor som inte är närvarande i rummet. Att prata skit om andra är nog det absolut roligaste folk vet. Jag är en trist glädjedödare på det området.

Jag försvarar inte enbart personer jag känner. Jag är sådan att jag försvarar helt okända människor som jag aldrig någonsin träffat. Jag försöker hitta förklarande orsaker till deras beteende. Det jag önskar uppnå är någon form av förståelse som antagligen bottnar i att jag själv inte vill bli missförstådd och baktalad.

När jag som tonåring såg Carola Häggkvist slå igenom, var jag knappast något fan av henne, men när min käre broder kom med något negativt påstående om henne, tog jag snabbt hennes parti. Eftersom jag är pastorsbarn har jag en viss kännedom gällande bibelns innehåll så jag drämde till med bibelcitatet: Du skall icke döma. Min bror är av den kvicktänkta sorten och parerade med att säga: Det står också skrivet ”Du skall icke giva din broder dåligt samvete”. Häpen kom jag helt av mig i mitt försvarstal och undrade förvånat om det verkligen står så? Nej, det kom jag på alldeles nyss, men visst lät det bra? Replikerade han.

Det kan jag inte neka till och jag har lagt det på minnet och i många sammanhang väljer jag bara att inte delta i dessa typer av diskussioner. Min avsikt är ju inte att skapa dåligt samvete hos människor, jag önskar bara uppväga den negativa vågskålen med lite positiva tankar för att uppnå någon form av balans.

Visst kan även jag komma med negativa uttalanden om folk men jag väljer sannolikt att göra det i en miljö där någon annan kan hjälpa mig att se de positiva sidorna hos personen ifråga. Är jag besviken på någon som jag anser betett sig illa så finns det en längtan hos mig att förstå varför.

Jag tillhör inte kategorin som får kraft och energi genom att tycka illa om andra människor, jag känner mig inte bättre genom att påpeka att andra är sämre. Jag mår hemskt dåligt de gånger jag av någon anledning tycker illa om någon och jag önskar någon form av försoning med personen ifråga snarast möjligt.

Jag väljer att fortsätta att vara den jag är trots att jag kommit till insikt om att mitt beteende är osocialt Det finns andra sätt att umgås på och intressantare saker att diskutera. Att samtala om personer som är närvarande i rummet och våga konfrontera varandra med våra frågeställningar, ger så oändligt mycket mer.

Bemötande

2009-01-21T11:36:00.000-08:00

Publicerad: 2007-08-15 18:47

Ofta sker det att man blir bemött på ett sätt som man inte förväntat sig. Ibland blir man glatt överraskad, andra gånger blir man rejält sårad….

Vad som sårar en annan människa är inte alltid lätt att förutse, det beror så mycket på den personens tidigare erfarenheter och vilka minnen som väcks till liv i den människan.

Mitt beteende kan påminna om saker i det förflutna. Saker som fortfarande gör ont i den människan. Jag tycker ofta att jag är rätt bra på att läsa av människor och förstå hur de tänker, men hur kan jag veta om jag gissar rätt? Jag har ju mina egna referensramar och utgår naturligtvis mycket från hur jag själv skulle ha känt och reagerat om jag gått igenom samma saker som personen ifråga.

Att jag äger förmåga att leva mig in i en situation jag inte varit med om, betyder ju inte att jag på något sätt kan veta vad som händer inuti en annan människa i samma situation. En människa som inte fungerar på samma sätt som jag.

Mina barn har lärt mig mycket om hur olika vi människor fungerar. Deras tankemönster och logik skiljer sig väldigt mycket från hur jag tänker. Med funktionshinder som Aspergers syndrom och autism sägs man ofta sakna förmåga att leva sig in i hur andra människor tänker och fungerar.

Saknar då inte vi mer ”vanliga” människor förmåga att förstå hur de tänker? Vad ger oss rätten att bedöma vårt sätt att tänka och fungera som mer ”rätt”. De är helt klart en minoritet men det är på många sätt vårt bemötande av dem som avgör om deras ”funktionshinder” blir ett handikapp.

Att äga förmågan att leva sig in i hur andra människor tänker och känner, kan på sätt och vis vara ett funktionshinder det med, eftersom vi drar våra egna slutsatser som kanske inte alls stämmer. Istället för att rakt och direkt fråga hur andra känner och upplever saker.

Det ärliga, klumpiga sätt som personer med Asperger och autism uttrycker sig på kräver att man lär sig att vara extremt tydlig med vad man vill och menar, att man lär sig att deras avsikt absolut inte är att såra. Att tala om för dem vad som händer i mig, vad jag känner gör oftast att jag får den medkänsla som en del tror att de saknar.

Barnen har lärt mig att acceptera olikheter i mycket större utsträckning. Att döma människor efter deras beteende hoppas jag att jag inte alls gör längre. Att lyssna till och försöka förstå andra människor är vad jag vill försöka göra.

Jag vill tillåta människor att vara som de är och vara tacksam för att de är som de är. Vi har mycket att lära oss genom våra olikheter. Jag vill vara en människa som lär mig.

Harry Potter

2009-01-21T11:33:00.000-08:00

Publicerad: 2007-07-29 21:40

Idag har jag varit på bio och sett Harry Potter och Fenixorden. Det känns inte som jag är kapabel att ge en objektiv bedömning av denna film eftersom de figurerande gestalterna i filmen känns så närstående.

Jag har försökt förstå vad det är som gör att jag fängslas så oerhört av J.K. Rowlings böcker. Jag har läst alla de sex utgivna böckerna om Harry Potter högt för mina barn, vissa mer än en gång. Jag har läst mig hes och förvånats över hur jag orkar då allt är så omständligt beskrivet och innehåller så mycket onödig information.

En bok på 1000 sidor lyckas man göra ett filmmanus av som resulterar i en film på 2 timmar och 18 minuter. Jag tror att anledningen till att jag älskar dessa böcker är att de är så ingående och beskriver ”vardagliga” händelser så in i minsta detalj.

Det här sättet att berätta om något som hänt använder jag bara om jag pratar med min mamma eller min älskade. Jag räknar inte med att någon annan orkar eller vill uppta så mycket av sin tid med att lyssna på mig.
Bara någon som verkligen älskar en får ta del av alla dessa onödiga detaljer som egentligen inte alls behöver beskrivas för att historien ska föras framåt eller livet ha sin gång.

Det är häri jag tror hemligheten ligger. Böckerna blir inte enbart spännande historier. Läsaren får ta del av denna magiska värld på samma sätt som man tar del av den människas liv som står en allra närmast, (vilket kan inkludera även toalettbesök) det blir ett kärleksförhållande som gör att man längtar efter nästa bok och nästa film nästan på samma sätt som man längtar efter en älskad familjemedlem.

Utan att ha läst böckerna tror jag inte att man kan uppleva denna känsla när man ser filmerna. Har man däremot läst böckerna blir filmerna som att se snabba klipp av höjdpunkter som hänt ens familj under senaste året. Kära återseenden som inte alltid helt överensstämmer med vad som verkligen hände eftersom man behövt komprimera innehållet så mycket, men det spelar inte så stor roll eftersom man älskar dem och ändå redan vet vad som hänt

Detta är inget försök till bok- eller filmrecension, detta är en kärleksförklaring.

Behov

2009-01-21T11:28:00.000-08:00

Publicerad: 2007-07-26 13:46

Jag har själv inte läst några böcker av Dr. Phil, men visst har jag roats av att se honom ibland på TV. Mycket han säger är egentligen självklarheter men för den skull inte mindre tänkvärda sådana.

Jag citerar honom här:
Kvaliteten hos en relation är en funktion av hur väl den är baserad på en stark, grundläggande vänskap, och hur väl den tillfredsställer behoven hos de två inblandade personerna.

Att se sina egna behov är inte alltid lätt, att se sin partners behov kan vara ännu svårare.
Vår uppgift är med andra ord att tydliggöra våra behov för oss själva i första hand, för vet vi inte ens själva vad som gör oss lyckliga, blir det ännu svårare att bli lycklig tillsammans med någon annan.

Att förvänta sig att någon annan ska veta bättre vad just jag behöver och kunna göra mig lycklig är en önskedröm som sällan slår in, och gör den det så är chansen ganska liten att jag ska kunna se denne drömprins behov när jag inte ens kan se mina egna och så försvinner han så småningom i fjärran.

I böckerna om Harry Potter finns ett ”vid behov rum”. Ett rum som uppenbarar sig när man behöver det och innehåller exakt det man behöver.

”Vid behov rum” är ett genialt påfund och något som vi skulle tillåta oss att använda oss utav oftare.
Utrymmet finns inom oss. Svaren finns inom oss och under sömnen påminner mig mitt undermedvetna om och om igen.

Ta med matsäck

2009-01-21T11:25:00.000-08:00

Publicerad: 2007-07-05 20:58

När jag var barn, innan Mac Donalds erövrade världen, hade man alltid med sig egen matsäck på bilsemestern eller utflykten. I bakluckan återfanns det ihopfällbara bordet med de ihopfällbara stolarna i, samt gasolköket med den jättegulliga ministekpannan och minikastrullen.

Ofta var det burkskinka som serverades till potatisen. I det medhavda litermåttet serverades något så exklusivt som äppeljuice, sånt hörde sommar och semester till. Resan gick nästan varje sommar till Norge. Då kunde det bli valbiff som stektes i den söta lilla stekpannan.

Det var roligt att försöka hitta en lämplig plats att stanna till på, gärna någon naturskön plats förstås. Mitt allra bästa minne av en sådan här matpaus utspelade sig 1975. Det var stekande hett och vi befann oss i en varm bil på kalfjället. Inte ett enda träd fanns som kunde skänka oss lite skugga.

Min far var en mycket påhittig person. När vi passerade en bro som gick över ett vattendrag som denna heta sommar säkert hade en lägre vattennivå än tidigare under våren, men det iskalla vattnet strömmade alltjämt nerför fjället under denna bro, då fick pappa en snilleblixt backade tillbaka och parkerade bilen där. Han kilade fast vårt vingliga lilla campingbord mellan stenarna mitt i strömmen i skuggan under bron.

Maten lagades och intogs sedan under bron, med fötterna i det svalkande vattnet. Något så underbart, fantastiskt, oväntat och annorlunda kommer man ihåg livet ut. Det är ojämförbart med att stanna till efter vägen och kasta i sig mat på Mac Donalds eller Max. Visst går det fort och är bekvämt med alla dessa snabbmatställen efter vägen men vill ni göra semestern till ett äventyr rekommenderar jag att ta småvägar och ta med er matsäck istället!

Vegetariskt

2009-01-21T11:19:00.000-08:00

Publicerad: 2007-06-29 14:20

Sedan en månad tillbaka är jag vegetarian. Riktigt renlärig är jag inte, jag äter fortfarande en del mejeriprodukter samt fisk och ibland ägg.

Det hela började med att jag skulle bjuda en för mig väldigt speciell vegetarian på lunch. Eftersom jag inte var förberedd på att han skulle komma fick jag lov att använda vad som fanns hemma.

Sådana gånger får min kreativitet att blomstra och av sådana utmaningar får jag verkligen en kick. Det föddes en otrolig massa idéer till olika maträtter och det kändes därför mycket roligare att vara vegetarian.

Många känner säkert igen sig i att det lätt blir vissa ”favoriter” som återkommer oftare och oftare när det gäller matlagning. Man får slut på idéer helt enkelt. När man av någon anledning lägger om kosten tvingas man att tänka i nya banor och det har jag upplevt som väldigt stimulerande.

Jag har varit vegetarian under en tidigare period av mitt liv och det är förvånande hur fort det går att vänja sig av med kött. Det känns snabbt ganska onaturligt att äta kött Rent ut sagt äckligt! Hade man inte vant sig vid att äta kött när man var liten, innan man visste vad det var man egentligen åt, tror jag fler skulle ha svårt att förlika sig med tanken på att äta döda djur.

Jag tror få i vår del av världen skulle vilja äta hundkött. Liksom få i en annan del av världen äter griskött. Vad som känns rätt avgörs alltså vad vid vant oss vid som barn.

Nu är jag vuxen och en del saker kan behöva omvärderas när det gäller vad som är rätt och fel. En vana behöver ju inte nödvändigtvis vara bra. Hur djur behandlas inom dagens köttindustri är rent skrämmande och något som jag inte vill bidra till om jag kan undvika det.

Jag köper fortfarande korv och hamburgare m.m. till mina barn så jag bidrar fortfarande till köttindustrin, men jag kan lära dem att det finns alternativ. Beslutet får de sen göra själva. När det finns kravmärkta produkter kan man ju köpa det istället eller man kanske till och med känner någon med egna hönor eller djur som man kan köpa ägg och kött ifrån.

Alla ni som tycker kött är jättegott, är det verkligen själva köttet som är gott? Jag har kommit fram till att jag tycker det är kryddningen av köttet och såsen till som gör att det är gott. Kryddar man en vegetarisk produkt likadant kan resultatet bli ännu godare har jag upptäckt.

En biprodukt till mitt nya liv som vegetarian är att jag fått sundare matvanor i största allmänhet och det var ett av mina nyårslöften så det känns riktigt bra. Medan jag skriver detta ligger min underbara lilla hundvalp och sover….hon är så go att jag skulle kunna äta opp henne;)

Ödehus

2009-01-21T11:12:00.000-08:00

Publicerad: 2007-06-24 14:11

På min bloggarvän Desireés sida fann jag inspirerande bilder från ett ödehus. Den här typen av hus väcker en längtan inom mig. Ju ruckligare och mer förfallna desto bättre.

Jag ser något så obeskrivligt vackert i dessa övergivna hus. De väcker lust hos mig. Skaparlust. Jag kan tillföra något. En utmaning. Ett tillfälle att göra något vackrare. Avslöja den fördolda skönheten, som finns gömd under smuts och damm.

Jag vill bli en tillfällig gäst i ödehuset. En gäst som vilar mitt huvud i dess skydd under natten. En gäst som röjer upp och gör trivsamt. Ingen omfattande renovering utan bara genom att använda det som redan finns i huset och i den närmaste omgivningen. Pynta med blommor och visa det min kärlek och omsorg.

I drömmarnas värld symboliserar hus ofta ens egen boning. Den kropp vi lever i här på jorden. Kanske jag på ett undermedvetet plan ser människor i ödehusen. Kanske är det mig själv jag ser.

Det skulle kunna vara en förklaring till all den kärlek och ömhet som väller upp inom mig när jag ser ett ödehus. Alla kan vi nog känna oss som gamla fallfärdiga ruckel ibland. Skönt att jag inte ser rucklet som något fult som borde rivas eller brännas ner, ifall det nu är en symbol för mig själv eller för någon annan människa. Det vackra finns inom oss även om ytan kan tyckas förfallen. Vi kan tillföra varandra och oss själva något. Vi kan ge oss själva och varandra kärlek!

Midsommar

2009-01-21T11:08:00.000-08:00

Publicerad: 2007-06-22 22:14

När jag var barn var det mycket som hörde till denna högtid såväl som alla andra högtider. Jag är så dålig på att upprätthålla dessa traditioner. Jag vill gärna skapa något minnesvärt och vackert för mina barn. Vill så gärna att det ska kännas festligt och roligt.

Här hemma är det mesta precis som vanligt. Vi ser på film och har fredagsmys. Allt är sig likt och jag får trösta mig med att det antagligen skapar någon form av trygghetskänsla hos dem i alla fall.

Jag minns när jag var liten. Hur jag gärna gick ut och plockade blommor. Jag visste precis var de växte. Var man hittade den allra första tussilagon om våren. Jag rev bort fjolårsogräset i dikesrenen och frilade de första rödbruna, fjälliga knopparna redan innan all snö smultit undan. Stoppade de små knopparna i min vante så jag kunde känna dem med fingertopparna under den korta promenaden hem. Tog in dem i värmen o satte dem omsorgsfullt i lite fuktig mossa i en skål. Snart lös de mot mig som små solar. Varje blomma hade sin speciella växtplats. De var mina vänner.

Midsommar var för mig en blomsterfest. En blommornas födelsedag. Vad betyder blommor för mina barn? Finns det tid och plats för blommor i TV-spelens tidsålder? Min absoluta favorit har alltid varit ”Förgät mig ej”. Att jag fastnat speciellt för den rätt oansenliga blomman tror jag mycket beror på dess namn. Jag vill helt enkelt inte glömma bort blommorna. Jag vill se allt det vackra i vår underbara natur.

Blommorna påminner också om kärleken. Kanske det fortfarande finns de som vandrar ut i natten för att hitta sju sorters blommor att lägga under kudden i natt, för att drömma om sin tillkommande. Jag vill gärna tro det. Själv har jag tagit in en nyponros som jag satt i en liten flaska på kommoden invid min säng. Den doftar underbart. Min älskade jobbar hela natten och det behövs ej längre några blommor under kudden för att jag ska veta hans namn.

Glöm inte att ta emot alla kärleksbevis som moder jord låter växa runt omkring dig. Glöm inte att Du är älskad! Låt midsommaren påminna dig om Kärleken som vi lever och växer i.

Lögner

2009-01-21T10:56:00.000-08:00

Publicerad: 2007-06-13 19:38

Ibland händer det att man misstänker att någon ljuger för en. Jag minns när jag var liten och min bästa vän ljög för mig. Jag visste att hon ljög men jag sa ingenting. Jag önskade så att hon själv skulle tala om att hon ljugit så att jag kunde få tillfälle att visa att jag förlät henne.

Ibland har jag påtalat att någon ljuger, men finns det inga bevis och personen ifråga håller fast vid vad den sagt så är det svårt att bli av med känslan av misstänksamhet.

Kontakten blir inte lika öppen. Jag blir mer på min vakt. Att se varandra i ögonen blir plågsamt. Tilliten är skadad och obehaget sätter sig i kroppen. Att ljuga är på inget sätt oförlåtligt. Anledningen till lögnen kan vara att skydda någon eller att skona någon från en obehaglig sanning.

Jag föredrar inte alltid att höra sanningen om allting, ibland är det bättre att inte säga någonting alls.
Lögner kan bilda murar som skiljer människor åt. Intimiteten försvinner. Dörrarna stängs. Se upp för dörrarna!
Jag vill leva med ett öppet älskande hjärta. Med dörrarna på vid gavel för den som står mig närmast och på glänt för andra människor. Lögner stänger dörrar. Sanningen öppnar. Öppnar och befriar ens själ.

Förändring

2009-01-21T07:34:00.000-08:00

Publicerad: 2007-05-25 08:21

Jag har lärt mig att när människor i ens omgivning känner sig missnöjda med sig själva och sitt liv, är det väldigt lite jag kan göra för att förändra den andra människans situation.
När jag var yngre inbillade jag mig att min kärlek kunde hela människor som kände sig trasiga. Med den inställningen blir man lätt besviken.

Att försöka hjälpa en människa som fastnat i ett destruktivt beteende genom att ta över och lösa dennes problem leder inte till att den människan känner sig mer hel. Det skapar istället en slags beroendeställning.

Jag ser det inte som ett misslyckande att i vissa fall ta ett visst avstånd från en person man älskar. Kanske har man redan lärt sig det av varandra som man träffades för att lära. I annat fall blir avståndet tillfälligt och man får tillfälle att hela sig själv. Sedan kan man närma sig varandra igen och återigen känna att man tillför varandra något gott.

När man känner sig missnöjd med sig själv och sitt liv, måste viljan att förändra komma från en själv. Inställningen till sig själv kan ingen annan förändra. Visst kan omgivningen ge stöd och uppmuntran och tillfällig bekräftelse, men kärleken från andra kan också göra att man föraktar sig själv ännu mer.

Min övertygelse är att kärleken finns inom oss alla. I vårt innersta är vi alla kärlek. Vi är alla fungerande helheter som tillsammans kan samverka i den större helhet som livet och universum utgör. Allt vi behöver för att känna oss hela finns inom oss själva. Visst kan man få vägledning på sin inre resa men ingen annan än du kan ge dig svaren på meningen med just ditt liv.

Det behövs heller egentligen inga svar, det räcker med att se att kärleken finns där och att överlämna sig i tillit till att allt är skapat helt perfekt och kommer att fungera helt perfekt om vi släpper taget om vårt, kontrollbehov, våra rädslor och vår egoism.

Att låta kärleken ha ett fritt flöde. Att välja att fokusera på det man älskar och uppskattar hos varandra. Att se situationer som kan kännas jobbiga som tillfällen att utvecklas. Att förstå att det finns något att lära av alla möten och upplevelser.

Min tro är att vi får det vi behöver och vi upplever det vi behöver, i den takt vi är mogna för det. Jag tror på möjligheten.

Pärlsocker

2009-01-21T07:31:00.000-08:00

Publicerad: 2007-05-14 08:33

Varför är pärlsockret så hårt nu för tiden? När jag var barn smälte det alltid lite när man gräddade bullarna, för att sedan smälta helt när man stoppade bullen i munnen.

I lördags åt jag en bulle. Ni behöver inte skriva och påminna mig om mitt nyårslöfte för det minns jag väl. Jag har även lyssnat på Dr. Phil och känner till att det är dumt att trösta sig eller belöna sig med mat, det finns andra mycket bättre sätt.

Nåväl jag var och hälsade på min syster och jag var kaffesugen. Där bjöds på kaffebröd och jag åt, punkt slut.
Jag har dock redan fått mitt straff för denna överträdelse av mina nyårslöften, för pärlsockret träffade mig projektilartat rätt upp i gommen, på den ömtåliga lilla senan mellan framtänderna.

Jag är fortfarande öm och känner blodsmak i munnen. Jag borde naturligtvis framföra denna fråga till tillverkaren och jag får väl gå vidare i ärendet om jag inte får svar här.

En nära vän till mig skrev till Mamma Scan och frågade vänligt varför det luktar avföring när man öppnar en förpackning med köttbullar. Jag avslöjar inte svaret här utan tycker att ni ska fundera över det lite själva först.

Utredning

2009-01-21T07:28:00.000-08:00

Publicerad: 2007-05-13 21:40

I fredags kom besked om önskemål att starta utredning av min yngsta son. Med två äldre bröder med NPF-diagnoser har han haft ögonen på sig redan sen dagis.

Jag har skjutit på det. Har inte velat se att även han har problem. Jag har inte orkat påbörja ytterligare en utredning. Problemen finns där även om de inte är av riktigt samma karaktär som hans bröders. Det går inte att förhala längre, han måste få samma chans till hjälp som de andra.

Sorgen som drabbar mig känns stundtals övermäktig. Hur ska jag orka? Smärtan och sorgen är jag sedan länge förtrogen med. Det är en del av kärleken. Oron är däremot en känsla som kan förlama och orons gift måste jag försöka kämpa emot.

Min strategi är att vara i nuet tillsammans med mina barn. Jag försvinner med dem in i leken. Vi bygger lego, vi bakar kakor som vi tar med som matsäck ut i skogen. Vi leker upptäcktsresande. Vi gör fantastiska fynd och jag får vara ett barn i leken. Jag slipper det tunga ansvaret för en stund.

Jag såg en intervju med en vuxen kvinna med autism som lärt sig hantera sitt funktionshinder på ett beundransvärt sätt. Det fick mig att storgråta för under intervjun framkommer det att det till stor del är hennes fars förtjänst att hon lyckats så bra och jag inser hur avgörande mitt beteende och min förmåga kan vara.

Vi alla kämpande föräldrar gör naturligtvis så gott vi kan. Vad mer kan man göra. Vi vill så väl och det blir så lätt fel. Många av oss får sen skäll av våra barn när de växer upp. Vi får stå till svars för vad vi gjort och inte gjort. Förhoppningsvis kommer det med tiden en förståelse, kanske när de får egna barn och upptäcker att allt inte är så lätt. Jag hoppas att mina barn kommer att kunna förlåta mig mina tillkortakommanden.

Tillbaka till verkligheten

2009-01-21T07:26:00.000-08:00

Tillbaka till verkligheten....
Kategori: Barn / Känsla: Ledsen

Publicerad: 2007-05-08 17:28

Min verklighet. Min vardag.
Jag har på nytt tvingats skriva en vårdbidragsansökan.

Det innebär att man mycket detaljerat måste beskriva ens barns svårigheter och vilket merarbete det för med sig. Min överlevnadsstrategi är att ta en dag i taget och fokusera på det som är positivt.

Att tvingas att skriva ner allt det svåra, framkallar den stora hopplöshetskänslan, otillräckligheten, det faktum att jag inte förmår ge mina barn all den träning de skulle behöva.

Varför räcker det inte med att det finns en diagnos? Läkarutlåtandet ger väl en tillräcklig beskrivning av funktionshindret för att man ska förstå att det innebär en massa merarbete. Jag känner mig som en förrädare som tvingas lämna ut min familj. Jag är Judas förrädaren som lämnar ut dem jag älskar för silverpengar.

Igår besökte jag barnhabiliteringen för att göra upp nya habiliteringsplaner för mina pojkar. Där möttes jag av vänliga förstående ögon…. de vill så väl, men de kan inte göra särskilt mycket för att hjälpa mig.

När jag kom hem skrev jag brev till rektorn på skolan. Hur skolsituationen löses nästa termin är ännu ett oskrivet blad och det är sparkrav och varslad personal….

Min närmaste granne är nu gråten. Den knackar ständigt på och ibland så öppnar jag, men ibland är jag bara tyst och låtsas inte vara hemma.

Väntans tider

2009-01-21T07:23:00.000-08:00

Publicerad: 2007-05-03 15:57

Vi väntar en ny familjemedlem! En liten flicka!
Nu får jag äntligen min efterlängtade tös….och en chans att bli mormor? Nej riktigt så blir det ju inte…jag är ju inte biologisk moder till flickan.

En liten ”bitch” är det vi väntar. En tik alltså. Äntligen är hon född, vår lilla Cockerpoovalp. Om åtta veckor kan hon flytta hem till oss.

När jag väntade mitt första barn drömde jag att jag ammade en hundvalp. När jag drömde om förlossningen var det en katt jag födde, vilket verkligen bekymrade mig, men endast av den anledningen att fadern till barnet var allergisk mot katter.

När jag väntade mitt andra barn drömde jag att jag födde ett barn som kunde gå omedelbart efter förlossningen. Det som bekymrade mig då var att barnets nacke inte var stark nog att hålla upp huvudet, det såg väldigt oroväckande ut med huvudet som hängde slappt och ostadigt nersjunket mellan barnets små axlar.

När jag väntade mitt tredje barn drömde jag att jag födde en liten miniatyrmänniska som redan var vuxen och kunde tala med mig och till och med var fullt påklädd vid födelsen!

Undrar vad jag kommer att drömma nu när jag väntar på valpen? Jag kanske får anledning att återkomma till det.
Jag drömde härom natten att min sons guldhamster hade blivit fet som en fotboll och klättrade på väggarna som osmakligt nog var klädda i vävtapeter. Hoppas verkligen inte att det har blivit inne igen….man märker att man börjar bli gammal när man inte längre uppskattar återkommande trender från tidigare epoker i ens liv.

Det mesta vänjer man sig ju vid och kan uppskatta, men jag har svårt att tänka mig att vävtapeter tillhör den kategorin. Nu har det gått flera år utan att jag har vant mig vid att yngre män visar sina kalsonger offentligt. Det skulle man ju kunna tänka sig vara riktigt sexigt, unga män i kalsonger, men med byxor som hänger som om de har skitit på sig blir effekten den rakt motsatta tyvärr.

Jag kom visst lite från ämnet här…men kiss och bajs lär det säkert bli en hel del av här hemma innan valpen blir rumsren…

Förvandling

2009-01-21T07:20:00.000-08:00

Publicerad: 2007-04-27 10:58

Tänk att jag bara för en dryg månad sedan kände mig mätt på livet. Nöjd och belåten. Tyckte att livet redan gett mig så oändligt mycket kärlek, så det var svårt att föreställa sig vad som skulle kunna komma sen.

Livet transformeras och blir något totalt nytt. Puppan förvandlas till fjäril. Knoppen blir en blomma. Det sker plötsligt, när vi minst anar det. När vi tror att allt är slut, då börjar någonting helt nytt!

Vi föds på nytt…
När vi släpper taget om allt som varit…sker en förvandling...en förlossning.
Denna gång föds jag med ett leende, jag har ingenting att frukta.

Jag föds full av glädje och skratt. Jag möts av leende varma ögon och busigt, galet skratt. Kärlek med betoning på både Kär och Lek!
Själsljuset tänds i ögonen, vi kan se varandras innersta väsen.
Se den gudomliga kärleken vi alla innerst inne är.

Carl von Linné

2009-01-21T07:15:00.000-08:00

Carl von Linné 300 år
Kategori: Arbete / Känsla: Glad

Publicerad: 2007-04-22 19:20

Med anledning av årets firande av Carl von Linné 300 år, har jag idag på nytt varit en av Carin Hults lärjungar. Carin var min huvudlärare när jag gick turistlinjen på Högbergsskolan i Tierp.
Carin kan konsten att på ett energiskt, personligt och målande sätt sprida kunskap, information och anekdoter.

Eftersom jag jobbar på Boka Uppland och bokar flera av de besöksmål som är extra aktuella nu under Linnéåret, så har jag idag besökt Linnémuseet, Linnéträdgården, Linnés Hammarby och Botaniska trädgården i Uppsala.

”Gud skapade. Linné ordnade” Carin påminde oss om att allt vi har kommer från naturen och att vårt förvaltande av denna gåva, hur vi tar hand om vår miljö är en fråga som är livsviktig.

Mina associationer går till: Moder jord och fader himmel, vårt ekosystem, yin och yang i balans. De fyra elementen: jord, vatten, luft och eld. Vi vet så väl, vi har vetat det i årtusenden, hur viktigt det är att leva i balans och samverkan med varandra, djur och natur. Vi har allt vi behöver. ”Se på liljorna på marken.”

Linné är en inspirationskälla, Sveriges stolthet. Linnés sexualsystem gav oss tillbaka det naturliga förhållandet till sex och är kanske anledningen till att svenskar uppfattats som mer frigjorda sexuellt än andra folkslag. Visst höll kyrkan även svenskarna på plats länge, men Linné införde ett nytt banbrytande synsätt som kom för att stanna och blomstra. ”I lust och fägring stor.”

Helgkänsla

2009-01-21T07:11:00.000-08:00

Publicerad: 2007-04-21 09:33

Om lördagsmorgnar när jag var liten kunde man finna pappa i köket. Han var i full färd med att iordningställa frukostbrickan. Det var en fantasifull skapande kreativitet jag gärna deltog i.

När allt var klart togs den upp till mamma i sovrummet och man fick krypa ner hos henne i sängvärmen och avnjuta sin frukost. Jag var förstås ingen storätare på den tiden utan njöt mest av att ligga och njuta av att ingen måste iväg till skolan eller någon annanstans.

Det var "ring så spelar vi" och melodikrysset som rattades in på den gamla radion bredvid pappas säng. Sen kunde man springa iväg och leka och ändå känna närvaron av mamma och pappa och känslan av att vara tillsammans.

Nu är lördagen för väldigt många en arbetsdag som alla andra och de som har fördelen att vara lediga och kan fylla sin dag med spontanitet och helgkänsla, väljer ofta att stressa runt på stan eller åka till Ikea. Andra av oss blir sittande framför datorn.

Jag längtar tillbaka till sängvärmen till småpratet och närheten till de jag älskar. Att bara få vara tillsammans utan något som måste göras.
Har ni möjlighet så unna er en sådan dag och locka tillbaka helgkänslan!

Själavård

2009-01-21T07:08:00.000-08:00

Publicerad: 2007-04-18 16:19

Negativa känslor träffar en ofta som ett knytnävsslag mitt i solar plexus och har en tendens att stanna där och blockera energins rörelse om vi inte gör något åt det.

Jag är oändligt tacksam över att jag i dessa stunder med hjälp av min själs kärlek, kan få energin att strömma uppåt till mitt hjärta där värmen gör att knuten löses upp och vidgas och strömmar vidare upp mot ljuset ovanför mitt huvud.

Vetskapen om att jag tidigare lyckats lyfta och omvandla negativa energier gör att det går fortare nu än tidigare och rädslan hinner sällan slå sig till ro och gripa tag i mig.

Att likt indianen sätta sig ner och vänta på sin själ är vad den stressade nutidsmänniskan ofta behöver.

När själen har landat kan allt bli till kärlek och ljus. I själen är vi alla Kärlek!

Min tro är att alla själar älskar varandra. Att vara öppen för och låta mig användas av livet, av kärleken i allt som är, ser jag som mitt livs djupaste mening.

Jag överlåter mig totalt i tillit till livet och gör inga som helst anspråk på att veta vart det ska leda mig, vilka jag ska möta.

Att med ett öppet sinne bara vara, gör att allt är möjligt, alla möten blir en möjlighet att samverka, nå varandra i själarnas förening. Alla möten får då en mening. I själ och hjärta kan vi älska varandra villkorslöst och i full frihet.

Barnet inom mig

2009-01-21T07:05:00.000-08:00

Publicerad: 2007-04-12 13:00

Ibland brukar jag besöka mig själv i barndomen. Se det barn jag en gång var och på många sätt fortfarande är ibland.

Jag kan se mig själv ligga ylandes inne på garderoben och tycka oerhört synd om mig själv för de oföretter jag tyckte begåtts mig . Allt enligt barnets något begränsade logik.

Jag kan se mig själv i den fantastiska värld där fantasi och verklighet samspelar och livet är en lek.

Jag försöker ta kontakt med barnet, kommer hon att se mig?
Kommer hon att tycka om mig, känna förtroende för den jag är idag?

När jag tappar tålamodet och skriker åt mina egna barn, brukar jag tänka på henne. På hur jag förmodligen skulle skrämt livet ur henne med mitt obehärskade beteende.

Mina barn påminner mig ständigt om hur mycket de älskar mig, om hur gullig, söt och snäll jag är. Ändå skrämmer jag mig själv ibland och känner mig oerhört misslyckad som förälder.

Jag lägger mig intill henne där på gardroben. Hör hennes tankar om hur de säkert skulle ångra att de varit dumma mot mig om jag dog. Fantasier om min egen tårdrypande begravning.

Jag håller om henne, visar att jag förstår de barnsliga tankarna. Jag är hennes skyddsängel och med ens flyger tankarna iväg och leken är i full gång igen. Jag rycks med av glädjen i leken. I kär-leken.

Jag vill alltid minnas henne och använda hennes hjälp att förstå mina barn, andras barn. Förstå alla de barn vi än gång var och på många sätt fortfarande är.

Sång och musik

2009-01-21T06:54:00.000-08:00

Publicerad: 2007-04-08 15:26

Sjung ut och njut!
Högt och starkt
Smeksamt viskande

Sången fyller mig!
Svängiga pianotoner
Lockar fram min sång

Vi finner varandra
Så lekande lätt
Lockande toner
Smeker mig varm

Vi njuter av varandra
Fulla av skratt
I glädjen
Vi delar
I sång och musik

I dina öron är min sång vacker
I mina öron spelar du som en Gud

Så spelar du på mig
Så sjunger jag dig
I själslekens tafatt

Och vi fångas gladeligen
Av varandra
Om och om igen!

Våren

2009-01-21T06:52:00.000-08:00

Publicerad: 2007-03-28 07:35

Så leker livet med mig
Så värmer solen mig

Snön och isen smälter
Blir en porlande bäck

Vilken väg det porlande vattnet kommer ta
Bekymrar mig inte längre

Vart vattnet leder mig
Är inte det viktigaste

Att få porla
Att få flöda fritt

Våren tvekar inte längre
Rädslan för smärtan övervinns

Jag är våren
Imorgon kanske frosten tar mig…

Solen

2009-01-21T06:48:00.000-08:00

Publicerad: 2007-03-13 20:05

Solen!
Vår kraftkälla!
Strålande ljus!

Solen i mig, min inre kraftkälla,
speglar sig i solens ljus

Som en solfångare fungerar min själ
Solens strålar omvandlas till energi och värme

Inom mig!

Spirande liv
Växande möjligheter

Vår i sinnet
På nytt födelse

Jag faller i Kärlek med Våren
Jag landar mjukt i Kärleken inom mig

Själskärlek

2009-01-21T06:43:00.000-08:00

Publicerad: 2007-03-12 17:56

I Sanaya Romans bok själskärlek fanns en övning som gick ut på att ens högre jag skulle ta kontakt med ens delpersonligheter. Man skulle föreställa sig att man är på en vacker äng, att man är sitt högre jag - vis, allvetande, kärleksfull, lugn och centrerad. Sedan skulle man kalla på den delpersonlighet som mest behöver bli hörd just nu.

Till mig kom en ung tonårsflicka, hon var naken och skyddslös. Hon blev mycket glad att se mig. Hon gav mig ett stycke kött.

Här var det meningen att man skulle lyssna till sin delpersonlighet och att man skulle be en guide eller ängel om den hjälp som kunde ge ens delpersonlighet det den behöver för att utvecklas.

Jag somnade. I drömmen kommer flickan till mig åter, hon behöver någonstans att bo, hon är hemlös och naken. Jag ordnar ett rum åt henne. Hon är rädd och orolig eftersom det inte finns något lås på dörren till hennes rum. Jag försöker lugna henne genom att säga att jag låser ytterdörren när jag går.

Hon vill att jag ska stanna, men jag tycker hon kan klara sig själv och jag går. När jag ska låsa kommer en hel skock med män som ska in i huset som visar sig vara ett vandrarhem.

Jag släpper in dem. Det är väl ingen fara med flickan tänker jag. Sedan hör jag henne ropa på hjälp, de våldtar henne alla en efter en, jag kan ingenting göra för att skydda henne. Till slut kommer en hjälpare, det är en äldre man som flickan genast känner igen och kastar sig om halsen på. Jag vaknar och känner mig lättad över att ha fått hjälp.

Hon mötte trots allt sin hjälpare, sin ängel och jag hoppas han kommer att skydda henne även i fortsättningen och att även Jag ska ta hennes rop på hjälp på allvar.

Jag är till min personlighet mycket tillitsfull, som ett barn. Den spärrvakt som de flesta har när det gäller det köttsliga, det sexuella har jag på många sätt saknat i mitt liv. Jag har lätt att känna kärlek och med mitt gränslösa helhetstänkande har även min kropp blivit något jag glatt har delat med mig av.

Jag vill i fortsättningen att min själ ska vara förenad med det kött som flickan gav mig i förtroende.

Baksidan

2009-01-21T06:39:00.000-08:00

Publicerad: 2007-03-07 22:14

Ni som läser min blogg vet att jag har lätt att tro på möjligheten. Tro på det mirakulösa i tillvaron, det gudomliga!

Det ser jag som en gåva. Att jag har förmågan att tro.
Kan det finnas nackdelar med en sådan gåva?

Jo, det finns en baksida av det gyllene myntet.
Baksidan heter TV-shop. Alla dessa mirakulösa produkter med fantastiska förmågor. Vem tror på sånt?

Den som äger trons nådegåva förstås, det vill säga Jag.
Senaste investeringen är en ”Swivel Sweeper”.

På TV ser man produkten ur en nyförälskads perspektiv, den har inga som helst fel och brister. När man provat produkten själv avslöjas det alltför perfekta, som efter cirka 72 dagar i ett förhållande.

Jag är trots allt nöjd med min ”Swivel Sweeper” trots att den är långt ifrån felfri. Att batteriet måste laddas efter 10 minuters städning är ju egentligen helt genialiskt. Vem har lust att städa mer än 10 minuter i sträck?

Tänk vad skönt att ha en anledning att sträcka ut sig på soffan istället och ladda om batterierna i dubbel bemärkelse.

Expansion

2009-01-21T06:35:00.000-08:00

Publicerad: 2007-02-25 23:09

Fysisk smärta kan verkligen få en att se väldigt mörkt på sin tillvaro. Möjligheterna krymps drastiskt och smärtan är det enda som existerar.

Ibland drabbas jag av en intensiv huvudvärk som sitter strax ovanför höger öga. Igår var en sådan dag.
Då orkar jag absolut ingenting, allt känns hopplöst och meningslöst, jag bara gråter.

Jag vet att alltid ljuset kommer tillbaka till mig men det är lätt att bli otålig när det gör ont. Visst finns också rädslan över att förbli i det mörka och svåra. Jag överlämnade mig vid dagens slut, i tillit till din helande sömnen, till ljuset och kärleken som jag vet finns inom mig.

Jag vaknar av något som jag i drömmen upplever som en lätt beröring. Det är lillfingret på min vänstra hand som domnat. Smärtan är borta och jag känner hur lätt det är att andas, jag känner mig upprymd, fylld av Kärlek, ljus och oändliga möjligheter.

Jag minns senare under dagen min dröm. Hur någon visat mig att min bostad innehåller två ytterligare rum och dessutom en gigantisk hall!

Gråten rensar ut och ger nytt utrymme inom mig. Nya rum och dessutom en hall….Hallen kan förstås associeras till väntan och tålamod, men det var en fantastiskt fin hall i alla fall.

Jag får plats och utrymme att utvecklas.
Inre utveckling.
Jag utvidgas!

Skogen

2009-01-21T06:31:00.000-08:00

Publicerad: 2007-02-21 20:00

I natt kallade skogen på mig.
Mitt emellan dröm och verklighet kände jag en oerhörd längtan efter skogen.

Jag är inte som Ulf Lundell som trivs bäst i öppna landskap.
Skogen är den plats som känns mest ”hemma” för mig.

Jag försvinner in i min barndoms skogar, i sommarens skogar.
Med solljus som silas ner mellan grenverken och den intensivt gröna, mjuka och välkomnande mossan.

I skogen har jag alltid upplevt ett starkt beskydd och en samhörighet.

Mina barn tittade just på ett avsnitt av Mumintrollen. I Tove Janssons muminvärld fångas de mänskliga dragen i sagoväsen på ett underbart och tydligt sätt.

Jag har alltid identifierat mig med Snusmumriken. Som mamma har jag fått inta Muminmammans roll, men i själen förblir jag en Snusmumrik.

Snusmumriken har ibland beskrivits som rastlös men det tycker jag är missvisande. Visst är han en vandrare som ger sig iväg ensam in i skogen för att finna en melodi, men inte av rastlöshet utan mer ett behov av ensamhet tror jag. Han älskar sina vänner och återvänder alltid men han behöver dra sig undan ibland.

Under en vintervandring för många år sedan mötte jag ett rådjur i fullmånens sken.

Vi såg länge på varandra, kände igen varandra och det fyllde mig med glädje.

En vinterdikt jag skrev i min ungdom:

Frostiga ögonfransar
Frusna näsborrar
Knarrande snö likt potatismjöl
En ängel i snön
De´e´Ja´!
Skulle Ja´inte va´någon annanstans?
Det drar men vart?
Söka…Stöka till i livet!
Det blir mildare, vildare
Dagar snart…

Energitjuvar?

2009-01-21T06:25:00.000-08:00

Publicerad: 2007-02-20 18:07

”Energitjuvar” har blivit ett populärt uttryck nuförtiden. Ett uttryck för människor som inte lyssnar, som kränker och som får en att känna dåligt samvete.

Samtalsterapeut Ingalill Roos har skrivit en bok i ämnet där hon kommer med råd om hur man sätter gränser, så att man inte blir utnyttjad och överkörd av andra.

Jag har själv inte läst boken men jag förstår att syftet med boken är gott.

Vad som skrämmer mig lite är hur människor har börjat använda detta uttryck när de beskriver varandra. Man tar avstånd från och dömer vissa människor till att vara energitjuvar.

De förutfattade meningarna vi har om varandra är det som jag upplever skapar den negativa energin. Om ett tidigare möte med en människa gjort oss illa väcks den negativa känslan förmodligen till liv igen om vi inte konfronterat den känslan och blivit kvitt den.

Jag tror inte att vi kan stjäla energi från varandra. Vid varje mänskligt möte tror jag istället att vi skapar energi. Jag bär på min energi och du bär på din och i utrymmet oss emellan skapas en form av spänning, ett energifält.

Energin oss emellan kan bli positiv eller negativ, det beror på vårt känslomässiga bagage vid mötet och hur öppna och ärliga vi vill vara mot varandra.

Jag skriver ”vill” istället för ”kan” eller ”vågar” för jag anser att vi alltid har ett val. Att känna efter vad man vill är viktigt, att inte tvinga fram någonting. Det går inte att tvinga fram positiv energi. Har man blivit sårad kan det ta tid att läka. Du väljer vad du vill.

När min energinivå känns låg, förhöjs den av att jag pratar med en vän. Det förhöjer till största sannolikhet även min väns energi. Vi skapar energi tillsammans, vi stjäl inte från varandra.

Energin vi skapar kan tillföra, beröra, uppröra och förföra.
Vi skapar mötet tillsammans!

Rörelse

2009-01-21T06:19:00.000-08:00

Publicerad: 2007-02-18 13:27

Kärlekens kraft är aldrig stillastående,
ändå upplever jag den som rofylld.

En hisnande känsla av att färdas upp och ner.
Som i en gunga, men förutan kedjorna som håller den på plats.
Som i en bergochdalbana, men förutan räls.

Alla säkerhetsanordningar är helt osynliga
Ändå känner jag mig fullständigt trygg!

I ständig rörelse strömmar Kärleken,
flödar Kärleken.

Jag slappnar av och följer med i kärlekens flöde

I rytmen av skratt och gråt.
I rytmen av liv och död.

Omvandling, förvandling.
Kärlekens magi.
Skapar ständigt nytt
Är ändå alltid densamma

Kärlekens ständiga rörelse,
I allt som Är.

Frigörande

2009-01-21T06:15:00.000-08:00

Publicerad: 2007-02-13 17:27

En gång berättade en vän för mig hur han under en bönestund fått en bild till sig. Han såg den framför sig som en skämtteckning.

Han såg en and som frusit fast i isen.

Ibland känns det som ens ande är fastfrusen.
Förmågan att uppleva och känna, finns inte riktigt tillgänglig för oss.
Vi är inte riktigt närvarande.
Energiflödet är blockerat.

Hur får man isen att smälta?
Hur befriar man den stackars anden?

Be-fri-ande!
Fri-gör-ande!

Frigörande andning?

Gråten är för mig för-lös-ande.
Den välsignade gråten!

När gråten tagit slut kan jag andas igen.
Från att hulkande ha kurat ihop mig på sängen i min gråt, kan jag sträcka ut mig igen.
Sträcka ut mig på rygg, sträcka ut armar och ben och dra djupa andetag.

Fyllas med kärlek!
Känna Kärleksflödet strömma genom hela min kropp.
Mot-tag-ande!

Andrum

2009-01-21T06:13:00.000-08:00

Publicerad: 2007-02-05 23:42

Att bara få vara ifred
i frid

I andrummet
Andens rum
Det helande rummet

Andas in
Andas ut

Andas glädje
Andas ljus

Läkande kärlek
Omsluter mig

Själslig vila
Ro i sinnet

Så vaggas jag till sömns
God natt!

Synd

2009-01-21T06:07:00.000-08:00

Publicerad: 2007-02-05 00:55

Vad är egentligen synd?
Det grekiska ordet för synd är hamartano vilket betyder "att missa målet"

Jag läser vidare att synden är det som bryter gemenskapen mellan människan och Gud.

Mellan människan och kärleken, om man som jag tror att Gud Är Kärlek.

Det är ju synd att man missar målet ibland. Att kontakten bryts. Ett tillfälligt avbrott. Driftsstörningar.

En fullträff ger energi och glädje! Att träffa Gud i sig själv och andra är ett stimulerande lyckorus. Att se och känna Kärleken inom sig själv, att se och känna Kärleken i allt och alla!

Om man ser hela världsalltet som Gud, så är vi alla en del av den gemenskapen. Den finns tillgänglig för oss alltid. Jag tror inte att vi kan fungera utan den. Däremot kan vår förmåga att uppleva gemenskapen begränsas av olika anledningar.

Blockeringar kan uppstå, energiflödet kan stoppas, men möjligheten finns alltid.

Mitt mål är att lyssna till kärleken inom mig och hålla den kontakten levande.

Det vore synd att förlora den kontakten. Förlora förmågan att älska.

Vad är det då som gör att vi missar vårt mål?
Jag tror inte att det finns något allmängiltigt svar på den frågan.

Jag tror inte på någon syndakatalog, där människor tar sig friheten att döma varandra.

Svaret är individuellt och finns inom dig.

Svaret är föränderligt.

I stunden föds svaret ständigt på nytt.
”Allt är tillåtet men allt är inte nyttigt”

Pröva allt i Kärlekens rättssal inom dig!

Inspiration

2009-01-21T06:04:00.000-08:00

Publicerad: 2007-01-28 21:52

Ordet Inspiration kommer av det latinska ordet inspiratio, inspiro: blåsa i, blåsa liv i, inspirera.
Vissa dagar skulle man verkligen behöva blåsas upp med lite extraliv!

Åtminstone drabbas jag av den sortens sömngångardagar.
Lusten att ta tag i saker saknas.

Man skulle behöva startkablar.
Kroppsfunktionerna strejkar.

Maskineriet behöver smörjas.
Tröttheten tar över.

En välbehövlig paus.
Återhämtning.

Jag kommer åter.
”In Spirit”

Blås liv i mig!
Fyll mig med livslevande lust.

Bästa språket?

2009-01-21T06:01:00.000-08:00

Publicerad: 2007-01-26 09:23

I det svenska språket kan ett verb förvandlas till ett adjektiv genom att vi lägger till ändelsen ande i ordet.

Ett verb: Det vi gör, Blir till Ett adjektiv: Det vi är

Vi sover, vi Är sov-ande
Vi vaknar, vi Är vakn-ande
Vi äter, vi Är ät-ande
Vi arbetar, vi Är arbet-ande
Vi älskar, vi Är älsk-ande

Vi Är Ande!

I anden Är vi ständigt på nytt och Nu
Visst är det Befri-ande
Lätt-ande

Vår strävan efter att bli något, alla prestationskrav, kan vi släppa taget om.

Vi Är redan helt lys-ande!

Vil-ande i nuet, upplev-ande nuet
Vi Är!

Snöflingor och livets syfte

2009-01-21T05:54:00.000-08:00

Publicerad: 2007-01-23 21:15

Idag har jag känt lite frustration över att jag aldrig hinner ikapp här hemma med tvätt och städning. Jag hinner bara skrapa lite på ytan….men skit samma det är väl egentligen inte särskilt viktigt.

Jag kom att tänka på en dikt som Eva Dahlgren skrivit som fanns på ett av hennes gamla LP- album som jag köpte under 80-talet. Skivan finns tyvärr ej längre i min ägo, så ni får ursäkta om jag citerar hennes dikt fel. Det har trots allt gått över 25 år sedan dess.

”En ensam snöflinga bland alla andra
Svävar fritt
Fri och ren
Men ändå ner
Slår i marken
Utan ett ljud
Är inte längre egen utan alla
En smutsig grå massa
Men under den hårda ytan
Längst in
Dit når aldrig skiten
Men det finns heller aldrig nån
Som orkar gräva”

Bilden av oss alla som snöflingor tycker jag är fin.
Mitt hopp om att nå under skiten till det fria och rena i oss människor, vägrar jag att ge upp. Den formen av ”städning” eller ”skottning” är för mig oändligt mycket viktigare.

Jag älskar verkligen Eva Dahlgrens texter. Även om jag är en person som till slut alltid kommer till positiva slutsatser, så tar jag ordentligt ut alla känslor av melankoli och hopplöshet dessförinnan.

Eva Dahlgren är bra på att beskriva dessa våra mörka känslor så väl som de ljusa.

Känslan av att ingen bryr sig, som Eva uttryckte i sin dikt känner jag mycket väl igen. Så här tänker jag sen, när jag vältrat mig färdigt i min självömkan:

Var vi än har singlat ner, vi alla unika gnistrande snöflingor.
I vilken smutsig snödriva eller isklump vi än har fastnat i.

Så kommer förr eller senare solen att befria oss!
Värma oss till livets vatten.
Vi kommer alla att användas i ett bestämt syfte.

När vi sedan slutligen gjort vår resa genom avlopp och reningsverk,
ner i jorden, upp ur brunnar, ut i porlande bäckar,
slutligen hamnat i havet, i en sjö, i en vattenpöl.

Då värmer solen oss på nytt och vi lyfter,
vi stiger upp mot himlen och bildar ett nytt moln.
Sen faller vi i tillit mot jorden.

Rena fria droppar och flingor
Vi låter oss användas på nytt av livet.
I syfte att ge liv!

Utrymme för vila

2009-01-21T05:51:00.000-08:00

Publicerad: 2007-01-19 13:28

I natt hade jag en underbar dröm! I drömmen började det kännas konstigt i kroppen och jag kände mig lätt yr och sökte mig därför till en lugn plats där jag kunde vila.

Jag öppnade en dörr som stod på glänt och det uppenbarade sig ett oerhört ljust och vackert rum med en oändlig rymd.

Jag såg framför mig i rummet något som liknade ett altare och mängder av levande ljus, i övrigt var rummet tomt. Så fort jag klev in i rummet vällde en oerhörd kärlek upp inom mig och min ande flög upp i det rymdliknande taket.

Det var en fantastisk känsla och min tillit till vad som hände var fullständig. Jag flög upp och ner och min känsla av kärlek och förundran fyllde mig med outsäglig glädje.

Min tanke när jag slutligen mjukt gled ner på golvet igen var att nu återvänder jag säkert till min kropp. Tacksamheten över det jag fått uppleva var mycket stor. Jag mådde bättre än någonsin.

När jag trodde att allt skulle bli som vanligt igen kom en mekanisk åsna utan ögon och helt beklädd i teddy-tyg emot mig. Min glädje bubblade över i skratt och jag väcktes av att åsnan mjukt tog min hand i sin teddy-beklädda mun.

Jag väcktes ur min dröm av att min vän försiktigt lagt sin hand över min eftersom han tyckte jag andats så konstigt i min dröm.

Jag är tacksam över att jag blev väckt annars hade jag förmodligen glömt min dröm innan morgonen.

Att symbolen för min kropp i drömmen visade sig som en mjuk ögonlös mekanisk åsna tycker jag var en komisk och tydlig bild.

Jag tror nämligen att upplevaren i oss finns i anden. Utan anden blir kroppen en mjuk välkomnande behaglig boning som saknar medvetande och förmåga att se och uppleva. Att det var genom åsnans mun som min ande återvände till kroppen, är för mig ytterligare en symbol för hur anden och vår andning hör ihop.

Känslan från min dröm har stannat hos mig och den hoppas jag på att få behålla länge. Jag vet att rummet finns inom mig. Rummet där hela universum ryms. Dit kan jag alltid återvända när jag behöver vila, kraft och KÄRLEK!

Sömnparalysering

2009-01-21T05:48:00.000-08:00

Publicerad: 2007-01-14 21:49

För många år sedan sov jag i ett gammalt hus som jag trodde var hemsökt av andar. Anledningen som fick mig att tro det var att jag vaknade av ett brus som om det var en vind i rummet, trots att fönster och dörrar var stängda.

När jag sedan försökte resa mig var det som om jag hölls nere i sängen av ett tryck som om någon hade legat ovanpå mig. Jag blev rädd och tänkte att nu är min sista stund kommen…

Då kändes det som om någon strök mig lugnande över håret. Jag bad att känslan skulle försvinna och att det inte skulle vara något farligt och med ens var allt som vanligt igen.

Jag har nu fått lära mig att detta tillstånd kallas sömnparalysering och att det är naturligt att kroppen försätts i ett pausläge när vi sover så att vi inte börjar vandra runt när drömmarna kommer. Ibland kan medvetandet vakna före kroppen och tyngden man då kan uppleva är tyngden av ens egen fysiska kropp.

I detta tillstånd mellan sömn och vakenhet är det som en del människor upplever att de kan lämna sin egen kropp och betrakta sig själva utifrån och göra ”resor” där de upplever sig medvetet vakna på ett sätt som inte liknar vanliga drömmar.

Eftersom jag älskar att resa hoppas jag att jag får uppleva detta tillstånd igen och att jag då inte behöver bli rädd utan att jag då istället kan försöka ta mig ut ur min kropp och göra en spännande nattlig upptäcktsresa.

En liten semestertripp då och då är vad jag som trebarnsmor verkligen skulle behöva! Jag tror på möjligheten!

Tacksamhet

2009-01-21T05:45:00.000-08:00

Publicerad: 2007-01-10 21:28

Vad är det som får det att helt plötsligt vända?
Från nattsvart mörker till strålande ljus!

Jag har funderat lite över vad som händer i mig, när jag helt plötsligt har förmågan att se saker ur ett annat perspektiv, se oändliga möjligheter istället för ändlösa problem och hopplöshet….

Förändringens moder heter tacksamhet!
Småsaker börjar pocka på uppmärksamheten hos mina sinnen.

Det kan vara den ljuvliga smaken av en smältande mintolux i munnen till mitt kvällste. Att se solen gå upp. Doften av rosor. Min favoritlåt spelad på hög volym. En kram från en vän.

Jag smakar, ser, luktar, lyssnar och känner.
Jag använder mina sinnen och uppfylls av tacksamhet!

När jag väl genomsyrats av tacksamheten är tilliten och förvissningen inte långt borta. Livet vill mig gott! Jag får allt jag behöver.

Jag behöver inte oroa mig. Jag släpper taget om allt som jag krampaktigt hållit fast vid och flyter, flyger, svävar! Jag blir upprymd, fylld av rymd, fylld av universum. Fylld av KÄRLEK!

Nyckeln till lyckoruset börjar med ett ödmjukt Tack!

Nyårslöfte

2009-01-21T05:42:00.000-08:00

Publicerad: 2007-01-07 14:51

Ett nytt år, med nya gråa hår…
Ännu ser jag mitt åldrande som något positivt.
Mitt nyårslöfte är att försöka leva lite hälsosammare gällande kost och motion.

Får man vara frisk och stark, så blir pensionsåldern något att se fram emot.

En tid med större frihet. Möjligheternas storhetstid!

När det gäller faktakunskaper har jag oftast blivit osäker på om jag minns rätt om någon hävdar att det förhåller sig på ett annat sätt.

Många kan låta så bergsäkra på sin sak att jag direkt utgått från att jag måste ha fel. Detta gäller enbart faktakunskaper som kan slås upp och kontrolleras.

Med ålderns rätt har jag förstått att trots att en del kan låta väldigt övertygande är det inte alls ovanligt att de också minns fel eller blandar ihop saker.

Idag kan jag roa mig med att ibland faktiskt slå upp saker och då ser jag att det nästan lika ofta är jag som har rätt.

Det är skönt att vara gammal nog att bara le när andra hetsar upp sig i diskussioner. Att inte längre ha behov av att alltid hävda min åsikt.

Det fantastiska med att bli äldre är att erfara att man bär erfarenheten av alla åldrar inom sig och man kan när som helst som ”Dunderklumpen” plocka fram den ”ålder” som situationen kräver.

Var stolt över de år du genomlevt!
Ta hand om dig själv till kropp och själ.
Vi har ett nytt år att fylla med Kärlek!

Nyår

2009-01-21T05:10:00.000-08:00

Publicerad: 2006-12-31 00:10

Årets sista dag….
Det nya året ska firas…eller är det åren som gott man firar?
Jag vet inte så noga.

Mitt första nyår utan mina föräldrars sällskap tillbringades på ett nyårsläger i Malung. Jag var nyss fyllda femton och hade egentligen inte riktigt åldern inne för att åka på just det här lägret men fick dispens eftersom mina vänner var över sexton.

Bland ungdomarna i missionskyrkan där jag var aktiv kallades dessa läger skämtsamt för ”parningsveckan”.

Mina förälskelser dittills hade varit avståndsförälskelser och jag hade aldrig förstått att ta del i ”Har jag chans på dig?” frågandet som en del klasskamrater roade sig med på mellanstadiet.

Lägerdeltagarna delades in i grupper som skulle fungera vid diskussion och när det skulle hjälpas till med disk och dylikt.

I min grupp hamnade en glad och pratsam yngling som visade mig stor uppmärksamhet. Jag var oerhört ovan vid den typen av intresse och förstod inte riktigt vad som hände.

Kvällens hemliga gäst var Marit Paulsen och bredvid mig satt denna mörklockiga pojke och vickade på mina fingertoppar emedan vi halvlyssnade till vad denna vårtiga, skäggiga tant berättade för (säkerligen) spännande historier.

Innan Marit Paulsen talat färdigt hade Pojken tagit mod till sig och tagit hela min hand i sin, vilket jag inte förstod innebörden av förrän mina äldre vänner berättade det för mig efteråt.

Det fanns pojkar som tagit min hand förr utan att det hade fått några större konsekvenser, men här gällde förstås speciella Nyårsregler kan tänkas. Nu var vi ihop!

Nyfikenheten gjorde sitt till och sedan följde en rad spännande upptäckter som har visats sig vara nyttiga erfarenheter.

GOTT NYTT ÅR!

Överraskningar

2009-01-21T05:07:00.000-08:00

Publicerad: 2006-12-26 14:00

Advent….förväntningarnas tid.
Julen….överraskningarnas tid.

Glädje…. eller besvikelse?

Överraskningar är något som kan upplevas väldigt obehagligt för en del barn.
Barn med Autism eller Asperger behöver oftast förberedas noga på vad som ska hända och vilka presenter som eventuellt kan bli aktuella.

En främmande tomte i tomtemask är helt otänkbart.

Hur väl man än förberett sina barn kan besvikelserna ändå bli stora. Spelet de så hett önskat sig kan visa sig vara för svårt till exempel.

För det besvikna barnet blir det ännu mer svårhanterligt när de märker att deras reaktion innebär att den som gett presenten också blir besviken och ledsen.

Vi andra som inte har dessa svårigheter har lärt oss att göra vad som förväntas av oss. Visa glädje och uppskattning som kanske inte finns.

Jag minns när jag var barn och gick i skolan. Hur jag när fröken ställde en fråga kunde fundera över vilket svar hon ville ha. Istället för att ge henne mitt svar på frågan, gav jag svaret jag trodde hon förväntade sig.

Det är ofta lättare att göra det som andra förväntar sig. Jag vill vara sann mot mig själv. Jag vill bara få vara den jag är.

Ibland kommer det jag är göra andra besvikna.
Det är något jag måste lära mig att leva med.

Energi

2009-01-21T05:04:00.000-08:00

Publicerad: 2006-12-21 23:00

Vad annorlunda det känns att stiga in i ett tomt hus. Ett hus utan någon levande varelse. Själva energin i huset är inte alls densamma. Jag minns när jag som liten ibland kom hem innan övriga familjen, huset kändes så främmande…

Min mammas energi, kärlek och värme förändrade husets atmosfär…liksom övriga familjemedlemmars energi inklusive en ljuvligt dreglande hund.

Vi behöver varandras energi….
Vi behöver utbyta energi för att laddas på nytt.

Ibland kan ett telefonsamtal räcka….
Andra gånger behöver vi ligga tätt intill en älskad vän i timmar för att känna kraften komma åter.

Vi finns alla till för varandra. Vi stöter bort och vi attraherar. Vi lever av energin från varandra.
Vi är ett.

Hyllning till olikheterna

2009-01-21T05:01:00.000-08:00

Publicerad: 2006-12-17 10:15

Jag ser det som att det finns en mening med att vi människor är olika. Vi är delar i ett och samma varande, men vi har olika funktioner.

Om alla celler i en människokropp var identiskt lika skulle det inte kunna utvecklas en hel människa.

Varje cell har sin bestämda uppgift och funktion.
Så tror jag att även det universella varandet är uppbyggt.

Jag kan se och bli medveten om min funktion när jag lyssnar till mitt inre. Min medmänniska finner sin i sitt inre.

Närvaron i vårt innersta kallar jag Gud eller Kärleken.

Jag tror det är samma kärlek som talar till oss, men jag tror inte nödvändigtvis att det vi upplever är detsamma.

Vi är alla värdefulla delar och när vi litar på kärleken och respekterar och älskar varandra kan vi fungera och samverka i en gemensam "kropp".

Kärleken är den kraft som kan förändra världen!
Känn tillit till Kärleken! Tillåt Kärleken!

Telepati

2009-01-21T04:57:00.000-08:00

Publicerad: 2006-12-15 16:43

I natt väcktes jag av att någon viskade mitt namn.
Det var ingen jag kunde se.
Ingen visade sig i min dröm.

Någon ville väcka mig.
Jag kände andedräkten mot mitt öra
Tydligt hörde jag den viskande rösten.

Den sa: Fia

Det har jag inte kallat mig själv på mycket länge, men de som känt mig länge kan fortfarande kalla mig det.

Jag blev klarvaken, men jag vet ännu inte vad budskapet var.
Om någon kom att tänka på mig i natt och det var något ni ville säga mig, så skicka ett sms, email eller använd telefonen!

Min telepatiska förmåga är ännu inte så utvecklad.
Jag vill vara öppen. Jag vill vara mottaglig Jag vill gärna lära mig!
Jag tror på möjligheten!

Ömhet

2009-01-21T04:55:00.000-08:00

Publicerad: 2006-12-12 22:41

Kärleken värmer mig inifrån
Den pulserar i mitt blod

Kärleken skänker mig frid
Kroppen blir mjuk och varm

Kärleken pulserar från hjärtat
Och koncentrerar sig i mina händer

Händer som vill smeka och värma dig
Inte av åtrå av ömhet….

Öm kan man bli efter ett slag
Kärleken kan göra ont

Mina händer vill läka och hela dig
Jag vill inte orsaka smärta

Vill vara nära….
Närvarande

Vill vara din vän
För evigt

Tålamod

2009-01-21T04:50:00.000-08:00

Publicerad: 2006-12-11 23:06

”Kärleken är tålmodig och mild”……förutom kärleken till barnen….den brusar ofta upp....

Tålamod, mod att tåla. Modig nog att stå emot rädslan som gör sig påmind, när man tycker att man provat allt och inte vet vad man ska ta sig till.

När hoten haglar tätt som vore min mun en kulspruta och svaret man får är: Jag bryr mig inte!

Inte hjälper det att jag blir arg, men hade jag tillfälle att i dessa stunder gå en rond i proffsboxning mot en riktig biffig motståndare och bara få slå, slå, slå en stund så inbillar jag mig att det skulle kännas rätt skönt.

Dvs om muskelberget bara stod där och tog emot utan att slå tillbaka. Har funderat på att köpa en sådan där slagsäck men jag tror tyvärr inte det ger samma tillfredställelse, som det skulle ge om en människa orkade ta emot vreden.

En osårbar hjälte som sen kunde plocka upp mig i famnen, när jag slagit mig trött och bara vagga mig kärleksfullt till sömns.

Ofta kan vi skratta, jag och mina barn…..efteråt när ilskan lagt sig. Då kan vi se det komiska i alla märkliga saker man säger till varandra när man blir arg. De vet så väl att kärleken hela tiden finns där. En kärlek som vaggar dem till sömns. Kärleken upphör aldrig!

En saknad vän

2009-01-21T04:47:00.000-08:00

Publicerad: 2006-12-05 23:06

En våg slår in mot stadshuskajen
En våg lämnar oss nedstänkta
Skrattande upprymda

En våg är min vän
En våg som överraskar

Som sköljer över mig med värme
Slösar med sin omtanke
Min vän är generös

Han äger ingen måttsats
Han väger inte mig

Vänskapen låter sig inte mätas
men vätas av vågor som slår in

I mentala samlag
älskar vi min vän och jag

En våg är min vän
En våg som nynnar wienervals

Barndop

2009-01-21T04:42:00.000-08:00

Publicerad: 2006-12-04 17:32

När min första son bara var en liten parvel på ca 3 månader, hade jag barnvakt en stund för att gå på bio.

Jag såg Lejonkungen. Att vara ifrån ett så litet spädbarn kan kännas väldigt ovant och konstigt för en nybliven mor och i bilen dök ett orosmoln upp. Tänk om jag råkar ut för en bilolycka, vem tar då hand om mitt barn.

När filmen väl startat kändes det lugnare. I början av filmen har djuren en ceremoni där den kloka apan lyfter upp den lilla Lejonungen Simba mot skyn. De står uppe på lejonklippan och alla de andra djuren har samlats nedanför.

En mycket rörande scen för en nybliven mor.

Igår var jag på barndop och släkt och vänner hade samlats för att se det lilla barnet lyftas fram i kyrkan.

Att många väljer att bära fram sitt barn i kyrkan tror jag inte bara är av tradition, utan av den tacksamhet och glädje man känner över livets mysterium. Även de som inte känner sig särskilt andliga kan i denna stund ha behov av att rikta sin tacksamhet åt Gud.

Föräldrarna delar i denna stund något viktigt med oss som samlats. Vi får alla finnas till för detta barn. Vi får vara barnets sociala skyddsnät och ett stöd för föräldrarna. Det är något jag känner mig tacksam över.

Tilläggas skall att parallellen till Lejonkungen inte är tänkt att dras så långt att den kloka apan blir dopförättaren. Eftersom han är min äldre bror har jag i min barndom ofta retat honom. På den tiden användes ofta ”skitapa” i dessa sammanhang, ett skällsord jag inte hört på mycket länge.

Synkronicitet

2009-01-21T04:17:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-30 22:24

Ibland blir inte saker precis som vi planerat.

En oförutsedd händelse inträffar som gör att vi väljer att gå en annan väg.

Instinktivt känner vi att vi bara måste göra en sak utan att veta varför.

Vi följer vårt hjärta. Vår inre röst. Kärlekens röst.

Ofta leder det till ett möte med en annan människa.
Något som får betydelse i ett större sammanhang.

En serie händelser kan få oss medvetna. Kan påminna oss om något alldeles särskilt och leda oss rätt.

Jag har slutat att irritera mig över när saker inte blir som jag tänkt mig.
Min önskan är att jag istället just då ska vara öppen för att de mest fantastiska saker kan hända.

Så nästa gång du missar bussen, se det som en möjlighet!

Vetenskap

2009-01-21T04:14:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-27 23:02

Vetenskap är ett intressant ord. Samlat vetande som prövats och strukturerats på ett sätt så att vi lättare ska kunna förstå och förklara olika företeelser.

De slutsatser forskarna kommer fram till efter att ha samlat in fakta och experimenterat i det oändliga är vad vi kallar vetenskap. Något vi tror oss veta.

Det fantastiska med vetenskapen är att den hela tiden utvecklas och förändras. Människans nyfikenhet viljan att veta mer kan föra oss närmare sanningen och ibland kan den avslöja att det som igår var en sanning idag visar sig vara en lögn.

Är då inte vetenskap mer en slags tro än ett vetande?

En sund tro som hela tiden omprövas och utvecklas.

Vi tror att det är på ett visst sätt tills det inkommer ytterligare fakta som förändrar vårt sätt att tro.

Vissheten om att vi ännu inte vet allt är det som driver våra forskare framåt. Vi kan försöka gissa oss till pusslets motiv men vi har långt ifrån alla bitarna.

Öppenheten att ta in ny kunskap önskar jag fanns inom all slags tro. Att inte fördöma utan att pröva.

Jag tror på Kärlekens och Livets mysterier.
Jag tror på möjligheten!

Navelskådning

2009-01-21T02:44:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-23 18:49

I min ständiga jakt på samband gjorde jag under min folkhögskoletid en undersökning.

Jag ville fastställa ifall navelns beskaffenhet hade något samband med personligheten.

Till att börja med delade jag in navlarna i tre kategorier.

Gropnavel, Snörpnavel och Putnavel.

Gropnaveln är den typ av navel där man tydligt kan skönja en botten.
Snörpnaveln finns det inget utrymme ini, utan den är mer hopsnörpt i en försvinnande knut. Putnaveln är den typ av navel som putar ut.

I resultatet av undersökningen var det enda man kunde urskilja en tendens till att gropnavlade hade ett större intresse för sex och att det hos snörpnavlade fanns ett intresse för stickning.

Jag lät mig ej nedslås av det dåliga resultatet utan gladde mig åt att jag fått tillfälle att ställa en massa intima frågor till människor som väckt min nyfikenhet.

En del var blyga och vågade inte visa sin navel och då kunde man släcka lampan och känna efter istället.

Det finns även tillfällen senare i livet då jag kunnat dra nytta av min navelundersökning eftersom den snabbt leder till intimare samtal med främmande människor.

Det här hände sig vid den tid då Olof Palme var Sveriges statsminister. Det var åttiotal och de första nagelskulptriserna poppade upp. Jag funderade på en karriär som navelskulptris och hade naturligtvis varit långt före min tid om jag hade genomfört min idé att smycka navlar.

Numera finns det många sätt att smycka sin mage men för mig har min personliga utveckling gjort att jag helst döljer magen. För att stilla er eventuella nyfikenhet kan jag avslöja för er att jag tillhör det gropnavlade släktet. Vid tre tillfällen i livet har jag dock förvandlats till putnavlad.

Helhetssyn

2009-01-21T02:41:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-22 09:35

Jag är en person som älskar att se samband. Även där de kanske inte finns. Min trosbekännelse har jag inlett med orden: Jag tror på medvetenheten om helheten.

Det sätt som alla varelser är uppbyggda på från atomer-molekyler-celler-vävnader-organ-organsystem- till en levande fungerande varelse. Det är fantastiskt! Att små partiklar kan samverka och bilda mindre helheter - som bildar större helheter o.s.v.

I den kosmiska helheten ser jag oss människor som partiklar. Vår samverkan är viktig för vår överlevnad. Nästa-kärleken som är central i nästan alla religioner, ser jag som en ledstjärna för hur vi ska samverka.

I astrologin har man under flera tusen år gjort iakttagelser där man försökt hitta samband mellan planeternas ställningar och hur vi människor fungerar. Att det kan finnas något mer än arv och miljö som styr vår personlighet är ingen främmande tanke för mig. Borde annars inte syskon vara mer lika till sättet?

Planeternas inverkan på oss ser jag som en möjlighet, det är absolut ingenting som jag är övertygad om. Min övertygelse ligger i att allt på något sätt hör ihop.

Astrologi

2009-01-21T02:37:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-21 15:21

Nu tänkte jag presentera mig ur ett astrologiskt perspektiv. Innan jag fick barn roade jag mig ofta med att räkna ut släktingar och vänners horoskop.

Det var helhetssynen i astrologin som fascinerade mig. Att allt har ett samband och en ordning. Det var aldrig så att jag trodde på horoskop som ville förutspå framtiden, utan jag roades av att se om det stämde in personlighetsmässigt.

När jag fick barn och av nyfikenhet ställde deras horoskop slutade jag tvärt. Jag fann sånt som kunde tolkas som svårigheter och det var inget jag ville veta någonting om.

På det Galaktiska caféet finns en massa intressant läsning och jättebra astrologisidor. Så här tolkar ”Mats i det blå” min personlighet efter att ha fått veta att jag har solen i skytten, ascendenten i skorpionen och månen i fiskarna.

”Med Solen i Skytten har du säkert en inre drivkraft som är frihetsälskande, optimistisk och entusiastisk till sin natur. Troligen vill du vidga dina vyer och är allmänt nyfiken och kunskapstörstande. Ascendenten i Skorpionen tyder på självständighet, målmedvetenhet och viljestyrka tillsammans med en viss hemlighetsfullhet. Månen i Fiskarna visar på känslighet och lyhördhet, empati och inlevelseförmåga.

Hur de här olika sidorna sedan kommer till uttryck och balanserar varandra i ditt liv visas av hur alla planeterna i horoskopet är placerade och hur de förhåller sig till varandra.”

Igenkänning

2009-01-21T02:33:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-20 22:26

Idag fanns inte skrattet längre hos henne. Länge hade jag sett den fladdrande oron i hennes blick. Oron som kommer av känslan att inte räcka till. Oron över att inte behärska situationen.

Den sätter sig ofta i magen….den där känslan.

Anledningen att jag såg det så tydligt är nog att jag så ofta haft den där känslan själv.

Jag gick fram till henne och sa vad jag tyckte. Att hon inte kunde ta på sig mer ansvar att hon inte kunde belastas mer. Då kom tårarna och hon berättade om det onda i magen.

Jag vet själv hur svårt det är att hålla tillbaka tårarna när någon ser att ens ork har tagit slut.

Idag var inte känslan min, ändå bar jag den med mig hem. Jag känner det onda i min mage. Jag känner gråten….igenkännandets sorg.

Kommunikation

2009-01-21T02:30:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-16 20:14

Ordlöst samförstånd.
Det låter befriande, men hur vet vi egentligen att det råder ett samförstånd ifall vi inte talar med varandra.

Det känns, kanske någon säger då.
Men ibland kan det vara så att våra känslor är så starka att vi för den skull tror att den andre känner likadant.

Det är lätt hänt att man projicerar sina egna känslor på någon annan. Vi bygger luftslott i vår egen tankevärld och inbillar oss att vi delar drömmen med vår prins eller prinsessa.

Att vi ska leva lyckliga i slottet i alla våra dagar. Att vi känner varandras innersta tankar.

Säkert finns det en ordlös kommunikation, men jag tror den störs av det ständiga bruset som vi omges av.

Vi har orden som redskap att nå varandra men ofta blir det ändå missförstånd eftersom orden har olika betydelse för oss.

Den inre rösten, hjärtats röst, talar till mig ordlöst.
Ändå hjälper den mig finna orden.

Accepterande

2009-01-21T02:24:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-15 09:06

I en dröm jag hade år 2003 väckte dessa ord mig:

"Varje gång du fördömer en annan människa, förnekar du en del av dig själv."

Att acceptera andra människor kan vara svårt ibland. De egenskaper vi har svårast att acceptera är oftast de egenskaper som vi vägrar se hos oss själva.

Ändå finns de egenskaperna även hos oss ibland.

Hur morgontrött du än är, så finns det tillfällen då du är morgonpigg.

Hur vacker du än är, så finns det tillfällen då du är ful.

Hur tillåtande jag än verkar, så finns det tillfällen då jag är fördömande.

Hur otålig jag än är, så finns det tillfällen då jag visar tålamod.

Hur genomtänkt jag än verkar, finns det tillfällen då jag är oövertänkt.

Vi identifierar oss gärna med vissa egenskaper, som att jag är glad och positiv. Det behöver ju inte utesluta att jag är ledsen och negativ ibland.

När vi inser att vi äger alla egenskaper både positiva och negativa och att vi delar dessa egenskaper med övriga mänskligheten blir det lättare att acceptera andra människor som de är.

Jag är inte mina egenskaper.

Jag ser mig själv mer som ett redskap än en egenskap.

Jag är.

Respekt

2009-01-21T02:21:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-09 20:09

Jag träffade för längesedan ett gift par som gjorde mig nyfiken. Det som fascinerade var den respekt de visade varandra. Jag kunde inte låta bli att fråga om det fanns någon hemlighet till att de lyckats behålla den respekten.

Frun avslöjade då att de ibland brukade låtsas att det var deras första möte. Om de t.ex. åkte tåg, så började de tala med varandra som om de aldrig träffats tidigare.

Frågorna som ställs i början av en relation, alla de viktiga frågorna, kan nog behöva ställas åtminstone någon gång om året. Att ge varandra utrymme att förändras och utvecklas tror jag är jätteviktigt och roligt.

Allt för ofta hör man par som säger till varandra att - Så där tycker du inte alls, du har sagt att…osv.

Det är härligt att se människor som vågar tillåta varandra att växa och som lyssnar till varandra utan att ha förutfattade meningar om vem den andre är.

Eros

2009-01-21T02:16:00.000-08:00

Eros den sinnliga kärleken, erotiken som föder skaparlusta.
Det flödar över av den i konst, musik och litteratur.

Människan är och förblir en sinnlig varelse.
Sinnenas njutning berör oss in i själen.

Vid förälskelse skärps våra sinnen och vi upplever världen vackrare.
Dofter, smaker, ljud, känsel och synintryck blir så mycket tydligare.

Vad händer då vid avsaknad av förälskelse? Tynar vi då helt bort?

Nej, Eros finns kvar även om han ibland slumrar sött. Han kan möta oss i drömmen och återskapa balansen. Väcka vår lust och skänka oss glädje.

I allt vi gör kan Eros finnas med som en drivkraft vid skapandet.
All sinnlig kärlek som vi får uppleva lever kvar i våra sinnen.

Minnen att plocka fram och njuta av.

Jag upplever en vila och en tillit till att livet vill mig gott.
Livet som är fullt av överraskningar

Religion

2009-01-21T02:13:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-06 15:55

Ordet religion beskrivs i svenska akademins ordlista som gudstro, gudsförhållande.

Människans förhållande till något som inte kan bevisas utifrån, utan bara upplevas inifrån…

Jag roade mig med att göra ett religionstest på nätet. Testet visade hur mina svar överensstämde med olika religionsriktningar procentuellt sätt.

Det här testet var mer överraskande än valtestet jag gjorde för att testa min politiska inriktning.

Slutsatsen man kan göra av testet är att jag har ett starkt gudsförhållande och att det har likheter och olikheter med samtliga religionsriktningar.

Jag önskar att det fanns mötesplatser för människor som inte anser sig ha patent på sanningen utan som vågar mötas över religionsgränserna. Mötas för att utbyta tankar och diskutera sin tro utan behov av att övertyga eller försvara något.

Att få mötas i kärlek och känna sig accepterad och respekterad. En mötesplats där vi älskar vår nästa som oss själva.

Tipsa mig gärna om sådana mötesplatser

Minnen och saknad

2009-01-21T02:12:00.000-08:00

Publicerad: 2006-11-04 10:16

Alla helgons dag

En högtid då många vill tända ljus på kyrkogården för att minnas och hedra sina döda. Nu för tiden är det inte bara helgon och martyrer som firas denna dag.

Jag och barnen tänder ljus här hemma för min pappa som dog för 2 år sedan. För mig känns det viktigt att barnen inte bara förknippar denna helg med pumpor och spöken.

När jag var liten bodde vi nära en kyrkogård. Det var ett kärt utflyktsmål för mig och grannflickorna. Vi gick genom kohagen och plockade gullvivor och förgätmigej under häggarna på vägen dit.

Eftersom vår släkt inte kom från orten hade jag inga anhörigas gravar att besöka. Min pappa kände till två gravar som det inte fanns någon som skötte om. De gravarna smyckade vi med våra blommor. Vi krattade i olika mönster och gick runt och lät oss inspireras av andra gravars utsmyckning.

Jag hade även en egen liten kyrkogård utmed lekstugeväggen. Där vilade mina tre hädangångna guldhamstrar. De var begravda i var sin smörask. Namn och datum hade jag glödritat in på skyltar under träslöjdslektionen i skolan.

Grus smugglade jag från en grushög vid kyrkogården.

Alla ni som inte har möjlighet att ta er till kyrkogården denna dag, tänd ljus hemma istället. Att minnas sina kära gör man bäst i den miljö man vistats tillsammans i. Föremål förknippade med den man saknar kan också väcka minnen och betyda något särskilt denna dag.

Viljekraft

2009-01-20T07:31:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-31 19:35

”Det enda som begränsar människan när det gäller tunga lyft är skelettet”
Av ren viljekraft lyfte en gammal dam en bil som hennes man blivit klämd under. Detta är vad som berättades på en kurs jag gick för längesedan.

Tankarna på detta återväcktes när jag gick hem från affären med 4 liter jos, 4 liter mjölk och 2 liter yoghurt på ryggen och 2 kassar med diverse andra varor i händerna.

En annan gång var ryggsäcken så tung att jag trodde den fastnat i kassans rullband. Något generad insåg jag att jag inte tagit i tillräckligt bara.

Viljestyrka kommer man långt på. En nunna visade mig en gång hur man kan uppnå extra muskelkraft genom att fokusera tanken. Måste man så orkar man. Skelettet är fortfarande intakt.

Släppa taget

2009-01-20T07:28:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-29 18:52

Förunderlig är den frid som infinner sig när man släpper taget. När man slutar försöka påverka sig själv i en viss riktning. När man slutar försöka påverka andra och hoppas på att de ska förändras.

Att sluta tänka att allt blir bra bara jag får det eller det. Att sluta tänka att allt skulle vara bra om bara andra behandlade mig si eller så.

Att släppa taget och bara vara i nuet är en underbar känsla. Det är inte alltid man vet vad som är bäst för en själv. Ibland behöver man invänta sig själv. Sin själ. Stå emot yttre påverkan och inte stressa fram beslut.

Bara få vara. Sånt som jag annars skulle upplevt som jobbigt stör mig inte alls. Jag bara är. Längtar ingen annanstans. Jag är hemma i mig själv.

Jag frågar mig inte längre, vad kommer att hända nu? Vad som helst kan hända och just nu upplever jag nu. Det är i nuet jag befinner mig.

Nuet är evigt. Nuet upphör aldrig.

Internationella Nalledagen

2009-01-20T07:25:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-27 15:54

Med anledning av den Internationella Nalledagen som firas idag den 27 oktober, ser jag tillbaka på Nallarnas betydelse i mina tidiga år.

De har varit många men det har inte enbart varit björnar utan det har varit olika slags djur fyllda med stoppning. Jag kallade dem med ett samlingsnamn för: Murmeldjur och näst efter en riktig hund på önskelistan kom ”murmeldjuren”.

Jag ville försöka att inte favorisera någon utan älska alla lika mycket vilket innebar ett slags kösystem i min säng, där de turades om att ha platsen vid huvudändan.

Jag undervisade dem med hjälp av mina äldre syskons gamla skolböcker, en tavla och tavelkritor. Till skolbänkar fick de var sin liten hink.

I ”murmeldjurens” skola blev det ibland bråk som jag försökte komma till rätta med. Det var Polly som blev retad. Polly var en Nalle som min mamma stickat till mig. Det mjuka akrylgarnet tog slut, så till armarna använde min mor ett ullgarn som var betydligt tjockare, vilket resulterade i att Pollys armar var oattraktiva och inte alls i proportion med övriga kroppen.

Mina ”murmeldjur” fick även åka på hajk. På vindsgarderoben under skohyllan var det perfekta vindskyddet. I detta projekt engagerade sig även min äldre bror som alltid varit duktig på syslöjd. Han hjälpte mig sy sovsäckar av små stuvbitar i olika färger.

Min bror kunde retas också. Det gjorde han genom att uttala en av mina nallars namn fel. Nallen hette Torre. Det ska inte uttalas som torr, eftersom det då låter som om min nalle är tråkig. ”o:et” ska låta som o:et gör i O-sången med Magnus, Brasse och Eva: ” o vad det låter bra”

Teddybjörnen uppkallades efter Theodore Roosevelt och den 27 oktober är datumet för hans födelse.

Anledningen till att den uppkallades efter honom är att han vid en misslyckad jakt 1902 vägrade skjuta en försvarslös björnunge som jaktlaget fångat in och bundit vid ett träd för att presidenten skulle få ”nöjet” att skjuta någonting.

Tack och lov att han inte tog död på Nallebjörnen utan att den fått vara sällskap och tröst till barn i hela världen.

Gravitation

2009-01-20T07:21:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-25 15:22

Tung och trött.
Det latinska ordet för tung är gravis.

Jag läser vidare i mitt lexikon:
”Gravitation, den attraherande kraft som verkar mellan två kroppar”.

Månen attraheras av jorden, men den håller sig som väl är på behörigt avstånd. Jorden attraheras av solen. Det perfekta avståndet mellan dessa himlakroppar, gör liv möjligt på vår planet.

Avstånd kan låta negativt, man tar avstånd från något man inte gillar. Ändå är avstånd livsavgörande och av godo i många fall.

Andrum är nödvändigt. Vi måste kunna syresätta oss.

Tyngdlagen övertygar mig att jag är en kropp som behöver vila, den attraheras av soffan för en eftermiddagsslummer. Sen måste tyngdlagen trotsas och jag måste ta hand om barn, matlagning och tvätt.

Allt har sin tid.

Närvaro

2009-01-20T07:19:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-25 10:52

Jag ett Barn
Inga gränser
av tid och rum
Varje dag
en evighet
Fri i världen utan tid
Livet är stort
och finns inom barnet
ihopkrupet bakom soffan
i "finrummet"
Vackra porslinsskärvor
gnuggar barnet blanka
vid "stora stenen"
uppe på berget
En stor Närvaro
finns i den lilla människan
som aldrig är ensam
En närvaro jag kallar Gud

Barndomsminne

2009-01-20T07:17:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-25 10:43

En glad virvelvind i magen
Jag är lätt
Tyngdlös
Jag flyger
Vi är två
Skrattande små
Vi sjunger
allt vi kan
i glädje över att kunna sjunga
Ståendes på en gunga

Manligt och kvinnligt

2009-01-20T07:12:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-24 17:12

Igår såg jag delar av en föreläsning på TV.
Ämnet var: Skillnader mellan manlig och kvinnlig hjärna.
Föreläsare var Annica Dahlström, professor vid Göteborgs universitet.
Det var verkligen intressant att höra hur olika vi är biologiskt och hur olika våra hjärnor och sinnen fungerar.

Hur tapparna i kvinnors ögon är placerade för att ge ett vidare synfält och tapparna i mäns ögon är placerade mer fokuserat rakt fram.

Det fick mig omedelbart att tänka på män som jägare och kvinnor som samlare.

Hur en flickbaby har mer känsel i fingertopparna än en pojkbaby.
Det diagrammet var särskilt intressant för det saknade helt överlappning. Skillnaden var så markant.

Flickebarns hörsel var också känsligare än gossarnas.
Jag tänker mig att orsaken till det är för att kvinnor måste ha kunnat upptäcka en fara tidigt och hinna gömma undan sig och sitt barn.

Annica menade på att vi mer borde ta vara på varandras olikheter istället för att sträva efter en jämlikhet där män och kvinnor ska utföra samma arbetsuppgifter istället för att dela på uppgifterna utifrån lämplighet.

Hon berättade också om att man hittat vad som styr en människas sexuella läggning. Var denna speciella cellkärna stor attraherades man av kvinnor och var den liten attraherades man av män. Bisexuella hade en medelstor cellkärna.

Hon pratade också om hur män biologiskt vill sprida sin säd till så många som möjligt, medan kvinnan biologiskt är försiktigare sexuellt eftersom följderna för en kvinna med havandeskap och ansvaret att kunna livnära sin avkomma är större.

Trots att det idag finns preventivmedel som gör att vi kvinnor har möjlighet att vara oförsiktigare och njuta mer av vår sexualitet, så tror jag att kvinnor i regel fortfarande är sårbarare sexuellt och att det är biologiskt nedärvt.

Det här kanske är något som kommer att förändras. Kanske kommer alla så småningom ha lika stora cellkärnor. Vem vet?

Enastående

2009-01-20T07:09:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-22 15:59

Att vara ensamstående klingar i mångas öron negativt. Varför inte kalla det enastående istället. Enastående mamma med tre barn. Det låter ju fantastiskt!

Jag skriver i min trosbekännelse:
Jag tror på närheten i ensamheten,
samhörigheten som kommer inifrån.

Tidigare var tvåsamheten något jag strävade efter och kämpade för att få att fungera. Det är det inte längre.

Den största närheten, närvaron upplever jag i ensamhet. Det är förstås inte en fysisk närhet, men för mig har den andliga närheten kommit att bli viktigare.

Det ena behöver ju inte utesluta det andra, men ibland kan det bli nödvändigt att välja.

För mig är kärleken sambandet mellan allt och alla. I en parrelation upplever jag att allkärleken begränsas.

Igår när jag stod vid busshållplatsen mötte jag blicken hos en äldre kvinna. Vi sa inget till varandra men när hon skulle gå kramade hon i samförstånd min arm. Det var kärlek jag såg i hennes blick, det var kärlek jag kände till alla människor jag mötte.

Enastående, aldrig ensam.

Qin och lovsång

2009-01-20T07:05:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-22 08:29

Jag såg för ett tag sedan en intervju med författaren Cecilia Lindqvist. Hon har skrivit en bok om det kinesiska instrumentet Qin.

Kan det verkligen finnas så mycket att skriva om ett instrument och kan det verkligen vara av allmänintresse, blev min första tanke.

När Cecilia började berätta om hur hon som ung på 60-talet begett sig till Kina för att lära sig spela på detta unika, uråldriga instrument blev min fascination total.

Det här är inget instrument som man lär sig genom att öva skalor. Qin verkade mer vara ett kosmologiskt verktyg. Ett sätt att komma i kontakt med världsalltet. Känna sin plats i helheten. Ett slags meditation.

Att hitta tonen och det rätta anslaget för att skildra en porlande bäck eller något annat naturfenomen, var det som angavs i de tecken som fungerade som vägledning istället för den typ av noter vi vanligtvis använder.

Jag kommer igen att tänka på filmen ”Så som i himmelen” där dirigenten ville få kördeltagarna att hitta sina unika toner.

Tonen som öppnar upp och berör och blir ett slags andligt språk.

Allt och alla har sin unika ton och tillsammans bildar vi en lovsång.

En hyllning till livet.

“Amazing grace
How sweet the sound
That saved a wretch like me
I once was lost
But now I'm found
Was blind
But now
I see”

Lära för livet?

2009-01-20T06:59:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-19 13:22

Igår fick min äldsta pojke göra ett test i skolan som skulle visa om eleverna hade en bra eller dålig studieteknik.

Han var mycket nedslagen av resultatet eftersom det påvisade att hans studieteknik var dålig.

Jag tröstade honom och sa att tester av den typen inte är särskilt tillförlitliga. De förutsätter att alla lär sig bäst på samma sätt. Att det skulle finnas ett sätt som är rätt och ett annat som är fel. Eftersom vi alla är olika som individer, är vårt sätt att lära oss också olika.

Min pojke har Aspergers syndrom och jag förstår inte hur hans hjärna arbetar, men att döma av hans resultat i skolan så är det inget fel på hans studieteknik.

”Lära för livet” hette en populär TV-serie när jag var liten. Jag hade vid den tidpunkten samma frisyr som rollfiguren ”Camilla” vilket en del påtalade.

Är livet en skola? Vi lär oss bäst genom egna erfarenheter sägs det ändå begår vi samma misstag om och om igen.

Övning kan naturligtvis ge färdighet på många områden men vissa kunskaper fås endast via insikt.

Utsikt är något vi kan se men insikt är mer som en inblick i livets verkliga mening som kommer till oss när vi är öppna för att bara ta emot. En snilleblixt som för ögonblicket lyser upp en del av sanningen.

Det väcker nyfikenheten och viljan att se mer. Inte nödvändigtvis förstå mer.
Bara vara i ljuset. Bada i ljus.

”Varde ljus”

Det blir afton och det blir morgon.
Och allt är gott.

Jag älskar att flyga en mulen dag. Ögonblicket när planet tränger igenom molnen och allt plötsligt badar i ljus påminner mig om det ständiga ljus som vi bär inom oss.

Vår livsgnista, vår låga som lyser klarare när orosmolnen försvinner.

Intuition

2009-01-20T06:55:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-14 13:15

I början av min autistiske pojkes utredning var det ett av testen som min pojke vägrade göra. Det var fler han vägrade utföra, men detta minns jag speciellt.

Psykologen bad mig gå ut ur rummet och tog sedan fram ett Chokladlinsrör av märket Smarties. Hon frågade William vad han trodde fanns i röret och han svarade: Godis. Hon öppnade röret och inuti fanns en penna.

Sedan ville hon att min pojke skulle gissa vad jag trodde fanns i röret, men han vägrade med bestämdhet.

Med detta test vill man kolla om barnet förstår att andra människor har egna tankar och att andra människor inte vet vad barnet tänker.

Jag kallades in i rummet igen och psykologen frågade igen om han inte ville gissa vad jag trodde fanns i röret. Det ville han inte och hon la undan det på en hylla.

Det märkliga är att min första tanke när jag såg röret var att den innehöll en penna.

Är verkligen alla tankar enbart våra egna?

Jag tror att vårt medvetande, upplevaren inom oss uppfattar signaler som vi inte ser särskilt tydligt eller vet vad de kommer ifrån. De kan komma som bilder eller aha-upplevelser. Vi kallar det intuition.

Vårt så kallade förnuft begränsar oss att tro endast på det vi ser eller har vetenskapliga bevis för.

Min erfarenhet är att livet blir oändligt mycket mer spännande om man är öppen för att ta emot budskap på ett annat medvetandeplan.

Jag tror på möjligeten.

Skratt och gråt

2009-01-20T06:52:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-11 21:34

Idag har jag varit på begravning. Mitt i all gråt fanns plötsligt skrattet där. Skrattet är så spänningsförlösande. I skrattet kan vi mötas.

Det för oss samman, sprider värme och gemenskap.
Det öppnar upp oss och gör oss mottagliga för varandra.

Gråten är svårare att dela. Även om vi är många som gråter tillsammans och delar sorgen, så är gråten något som mer går inåt, på djupet av oss själva.

Skrattet och gråten behöver varann. Precis som vi behöver andas in, behöver vi också andas ut. Gråten är som en inandning och skrattet är en utandning.

Gråt kan ibland kännas kvävande, helst när man befinner sig på en offentlig plats och man ska försöka dölja sin gråt.

Även skratt kan hindra oss från att andas ordentligt. Vi behöver dem båda.

I skrattet och i gråten känner jag mig som mest levande.

I perioder då jag inte haft tillgång till dem båda, har jag inte känt mig riktigt hel som människa.

Skratt kan locka fram gråt. Gråt kan locka fram skratt.

Vi lever vidare.... i dubbel bemärkelse.

I skolans värld

2009-01-20T06:49:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-10 19:43

Min sex-åring har lärt sig en ramsa i skolan:
Fadderittan satt på taket Fadderittan ramla ner
Fadderittan slog ihjäl sig Fadderittan finns ej mer

Efter att ha mässat ramsan ett antal gånger utbrister han:
Så kolossalt onödigt av honom att klättra upp på taket!

Jo minsann det är lätt att vara efterklok.

Eftersom han tycker att även skolan är helt onödig var jag idag med honom under första lektionen.

I Trulles arbetsbok uppmanas han: Rita vad som hände innan. Det var en bildserie där bild nummer 2 föreställde Trollet Trulle som tittar upp på en katt i ett träd. Bild nummer 3 föreställde hur Trulle hjälper katten ner ur trädet. Bild nummer 1 förväntas det att barnet ska rita.

Min 6-åring funderar högt: Vad kan ha lockat upp katten i trädet? Jo en flygfisk! En död flygfisk som ligger på en gren!

Jo så måste det naturligtvis ha gått till.

Det gäller att tänka logiskt.

Min 6-åring tillägger: Det var en kråka som döda flygfisken.

Kärleksförnimmelser

2009-01-20T06:48:00.001-08:00

Publicerad: 2006-10-08 21:27

Nyfiket ville min hand känna
Om vallmoknoppens taggar var vassa
En glad förvåning!
Jag kände din orakade haka
den morgonen
då bara vi fanns
Tänk, till och med i mammas
blomsterrabatt
gör du dig påmind

Solskensminne

2009-01-20T06:42:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-08 21:21

Leka med sanningen
Smeka den lätt
Locka den att inte luras
Förtroligheter
Hemligheter
Hoppar glada ut i solen
Sträcker på sig
Skruvar på sig
Ler generat
Full i skratt och solsken
Vi är nakna
i ljuset
På balkongen

Vagina?

2009-01-20T06:01:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-08 11:18

Igår var jag och såg Kim Anderzons föreställning ”Vivagina”. Jag har sett den tidigare på Mosebacke för ett tiotal år sedan men en föreställning med Kim Anderzon blir aldrig densamma.

Frågan som återigen väcktes hos mig efter föreställningen är om det finns något bra ord för det kvinnliga könsorganet. Ett ord som gör att flickor känner sig stolta över att vara flickor.

När jag själv väntade barn minns jag att jag frågade runt en del i bekantskapskretsen, för att finna ett bra ord att använda ifall jag skulle få en flicka. Något riktigt bra ord fanns inte att finna. Nu har jag tre pojkar och det blev inte aktuellt.

Kim berättade i föreställningen att vagina betyder svärdshållare, vilket snabbt gör att jag utesluter det ordet, detsamma gäller slida. Att likna detta finkänsliga organ vid något man förvarar sitt vapen i känns inte rätt.

Det manliga könet är inte ett vapen som utplånar liv, det är ju en fantastisk anordning med behållare för säd som när det sås kan ge upphov till nytt liv.

Skillnaden mellan en kvinna och en man är ju i stort sätt att mannens organ går utåt och kvinnans inåt, vilket gör det manliga organet mer självklart i och med att det syns mer.

”Fitta” betyder fuktig ängsmark på gammalsvenska. Den betydelsen tilltalar mig mer än att vara någon slags vapenhållare, men ordet fitta har tyvärr fått en negativ klang.

Jag hade som barn förmånen att ha en äldre bror och under femårsåldern hade jag dessutom 2 extra storebröder som bodde hos oss under ett år då deras föräldrar låg i skilsmässa.

I och med detta förstod jag tidigt att det var något väldigt speciellt med att vara flicka. Jag var annorlunda. Jag var intressant. Det var positivt för självkänslan.

Entrén till själva livet borde ha ett vackert namn. Finns det någon som kan hjälpa mig att finna ett sådant?

Duschkrämen jag köpte sist hade en vacker bild av en Orkidé och jag förstod när jag kom hem och låg i badkaret varför jag tilltalats av just den flaskan. En känslig vacker blomma är vad det kvinnliga könet liknar!

Livets vatten

2009-01-20T05:59:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-05 16:34

I Kärleken bottnar jag.
Kärlekens hav bär mig.
Jag flyter.
Lugnt och stilla.
Jag är en droppe.
Av Kärlekens hav.

Skrivandets vila

2009-01-20T05:50:00.000-08:00

Publicerad: 2006-10-05 06:12

Skrivandet är en vila i tanken.
I skrivandet når jag djupare.
Jag kommunicerar med mitt innersta.
Är öppen för orden som kommer till mig
när hjärtat står på vid gavel
för Kärleken.

40 veckor

2008-12-24T11:32:00.000-08:00

Publicerad: 2006-09-30 12:36

En graviditet varar i 40 veckor. Under mina graviditeter har det varit en välbehövlig tid, för att hinna ställa in mig på, att något så stort som ett fullgånget foster ska passera i den trånga passage som kallas den naturliga vägen.

I början av graviditeten är förlossningen något man helst inte vill tänka på och man får höra historier den ena värre än den andra.

När de 40 veckorna gått och värkarna satt i gång struntar man fullständigt i hur det går till, bara ungen kommer ut någon gång.

Många beskriver sitt barns födelse som det bästa ögonblicket i ens liv. När ens barn tar sitt första andetag och fyller lungorna med luft är för många det mest mirakulösa som de upplevt.

Det finns även de som beskriver det sista andetaget hos en människa som en fantastisk upplevelse med samma andliga närvaro.

Själva andningen känns central. Livsanden tar sin boning i en ny kropp respektive lämnar den kropp som inte längre fungerar.

Idag finns det metoder att upprätthålla andning hos patienter. När min far låg i respirator kändes det inte alltid som om hans ande befann sig i kroppen.

Kanske var hans ande fri att kunna välja att återvända till kroppen om läkarna lyckades reparera den. Kanske kunde hans ande välja att starta en ny livsprocess.

Han såg kanske vår förtvivlan och vårt hopp och valde att stanna hos oss ännu en tid trots att kroppen verkade oduglig.

Tänk om plötslig spädbarnsdöd beror på att anden väljer att återvända till sin gamla kropp som hålls igång på ett sjukhus någonstans. Att anden inte var redo att lämna sina anhöriga för ett nytt liv.

I olika religioner och traditioner har olika tal blivit symboler.

Jag läser i ett symbollexikon att talet 40 symboliserar prov, rättegång, invigning och död. Som upphöjning av fyra står det för helhet och totalitet.

Död - Liv

2008-12-24T11:28:00.000-08:00

Publicerad: 2006-09-29 12:19

Jag har tidigare skrivit om min sorg och saknad efter min fars död.
Jag skrev bland annat följande:

”Under året som följde efter min fars död, talade jag mycket med honom. Det gällde ofta praktiska detaljer och det var skönt att känna den närvaro småpratet gav mig.”

Min pappa dog måndagen den 25 oktober 2004. Måndagen den 1 augusti 2005 tar han farväl av mig i en dröm:

”För ett år sedan förändrades min tillvaro med pappa. Han kom till mig i en dröm, han hämtade upp mig med bilen och var sitt gamla jag innan sjukdomen förlamat hans kropp. När vi satt i bilen kändes hans närvaro så verklig att uppvaknandet ur drömmen blev väldigt smärtsamt. I drömmen sa han att vi skulle åka och titta på en bebis, vi körde ner mot syrrans hus, sedan vaknade jag.

Min pappa tog farväl av mig i denna dröm. Kanske gick han vidare till en ny existens, föddes i en ny kropp, eller vidare till en annan dimension, eller också är det bara en fas i mitt sorgearbete. Skönt att det är man själv som väljer vad man vill tro på.”

Idag insåg jag efter lite efterräkningar att tiden mellan pappas död och tiden för drömmen då han tog farväl är exakt 40 veckor.

Lika länge som man bär på ett mänskligt foster, bar jag min pappas närvaro inom mig.

Är det här bara en ren tillfällighet eller betyder det någonting?

Motivation - autism

2008-12-24T11:24:00.000-08:00

Publicerad: 2006-09-28 12:07

Min åttaåring med autism kan vara extremt svår att motivera till olika saker. Igår pratade jag med hans assistenter i skolan. När de lyckas hitta en arbetsuppgift som intresserar honom gör han den på nolltid, men mycket av det de föreslår vägrar han göra.

Med detta problem i tankarna gick jag till sängs igår med en önskan om att hitta vägar till att nå honom i drömmen.

Jag drömde att jag besökte en mycket annorlunda man i hans hus. Huset var helt fantastiskt och fyllt av målningar av kända konstnärer och porträtt på historiska personer och utanför fönstret låg Linnés trädgård. Huset var helt omöblerat förutom allt intressant som hängde på väggarna.

Jag upptäckte en tavla av Bruno Liljefors och påpekade det för mannen. - Vad hette målaren sa du? Jag måste skriva upp det sa mannen.

Jag förvånades över att han som bodde i huset inte kände till tavlorna alls.
Mannen hämtade en burk flytande tusch och en stålpenna. Han fumlade och skvätte, så jag erbjöd mig att hjälpa honom. Då upptäckte jag att pennans stift saknade spets och var totalt omöjlig att skriva med. - Har du ingen vanlig penna? frågade jag. - Nej, jag tillåts inte ha någonting mer än den där, sa mannen.

När jag vaknade hade jag en mängd idéer till min sons assistenter så här blev brevet:

Hej Bitte och Lena

Jag berättade för Williams pappa att ni jobbade med praktisk matte, att väga och mäta saker. Det tyckte han var bra och han hade en idé om att man sen kanske kunde gå vidare med att jämföra avstånd i rymden och komma in på astronomi.

Det har väckt en del tankar hos mig om hur man kanske kan jobba med William. När man hittar något som på något sätt är förknippat med hans värld är det lättare att fånga hans intresse och få honom motiverad att fördjupa sig i ett ämne.

Anledningen till att han kunde läsa en hel faktabok om hamstrar igår var förmodligen anknytningen till en japansk tecknad serie som heter Hamtaro som handlar om hamstrar som han även har som spel till sitt gameboy.

Skaparen av Pokemon samlade själv insekter i små askar när han var barn och lät de sedan strida mot varandra. Därifrån fick han idén till Pokemon som är förkortning av Pocket Monster. Att utifrån det studera olika insekter och deras beteende kanske kunde bli ett No projekt.

Att jämföra hastigheter mellan olika djur kanske kan få honom mer intresserad av olika däggdjurs förmågor.

Ta fram en lupp eller ett mikroskop och låt honom upptäcka en värld vi inte ser med blotta ögat.

Jag tror att det enbart är en fördel om inte ni sitter inne med all kunskap utan att ni söker kunskap tillsammans via biblioteket och Internet. På så sätt lär ni honom var han kan hitta information och ni behöver inte förbereda mängder av arbetsuppgifter som han sedan kanske ändå vägrar göra.

När det gäller avstånd kan man kanske titta på kartor, vilket brukar intressera William. Göra Williams värld större och större genom att mäta avstånd mellan platser och räkna om det skalenligt. Ta reda på hur man tillverkar kartor, vad betyder karttecknen.

När jag var liten fanns en bok-serie som hette Så funkar det. Där ingick människokroppen och olika tekniska saker mm. Kanske kan ni hitta den typen av böcker och utifrån dem hitta saker som kan börja intressera honom.

Kanske kan man göra små naturvetenskapliga experiment som kan få honom intresserad av att fördjupa sig i hur naturlagarna fungerar.

Jag tror att vår uppgift till största delen är att vidga hans värld genom att börja nysta i den tråd han redan håller i och ge honom verktygen för att lära sig mer om saker. Ju större hans värld blir ju fler garn-ändar har vi att börja dra i för att nå honom.

Jag tror även att det skulle vara positivt att låta honom på något sätt redovisa för klassen vad han lärt sig, så att han blir en tillgång istället för en belastning i klassen.

Kram

Sofia

Kan ni utifrån detta förstå min tolkning av drömmen?

Jämförelser mellan dator och hjärna

2008-12-24T11:20:00.000-08:00

Publicerad: 2006-09-27 15:08

Jag är övertygad om att vår mänskliga hjärna är utrustad med en mängd olika funktioner som vi inte har utforskat och lärt oss utnyttja.

När det gäller att behärska datorns olika program finns handböcker och support men trots det lär de flesta sig bara en mycket begränsad del av dess fulla kapacitet.

Under en del av vår sömn, tror jag att hjärnan utför någon form av diskfragmentering. Hjärnan sorterar sinnesintryck vi haft under dagen och det kan ge upphov till drömmar utan någon särskild betydelse.

Sover vi för lite, hinner inte intrycken sorteras ordentligt. Då finns det inte lika mycket plats att ta in ny information nästa dag. Helst inte på oss som börjar bli lite äldre och slöa, där hårddisken börjar bli full.

Under sömnen tror jag även att man kan sätta igång olika sökfunktioner. Om jag i vaket tillstånd har svårt att komma på exempelvis en skådespelares namn, kan jag göra en sökning under natten och vakna med namnet på läpparna.

Felsökningar tror jag också kan göras under sömnen. Då kan man genom drömmar få tydliga bilder av vad felet är. Drömmen kan även ge en slags reparationsguide om man har tur.

Ibland får vi upp samma felmeddelande om och om igen utan att bry oss om att rätta till problemet. Jag tror det är viktigt att försöka förstå och tolka drömmar som återkommer ofta till oss.

Jag tror även på en trådlös uppkoppling till det universella varandet. Där kan vi kommunicera med varandra och ta del av kunskap på ett annat medvetandeplan än det som möjliggörs via Internet. Jag tror på möjligheten!